Gästblogg: Mischa, the man

Nu sitter vi här och har ätit middag, pizza blev det. Gott, länge sen sist. Lägenheten har blivit otroligt fin sen renoveringen, jag känner nästan inte igen mig!
Från en sunkig söderkåk till en schyst och trevlig lägenhet. Häftigt!

Krimmy och jag hoppas i framtiden på ett utlägg om punkens framfart i Umeå, pappa har lovat att skriva…

PUSSHEJ / Mischa

Den sköra konstnärliga processen

Idag var jag i Gubbängen hos Roger som gjorde lite pålägg på en låt jag spelade in för ett par veckor sen. Det är fantastiskt vilket bra ljud man kan få till numer i en vanlig hemmastudio. Jag fick med mig en grovmix som nu ska lyssnas på gång på gång för att jag ska höra vad jag vill förbättra till slutmixen. Jag har nu spelat låten runt femton gånger utan att få någon riktig kläm på den. Ena gången låter den riktigt bra, för att fem minuter senare avslöja en rad brister. Sanningen ligger väl som vanligt någonstans däremellan. Vad jag har svårt för att avgöra, vad jag alltid har haft svårt att avgöra är, just detta, vad som bör förändras, förbättras. Det är märkligt hur den konstnärliga processen fungerar : svart eller vitt, till dess att det landat någonstans.

Blir låten bra, vilket jag alltså inte vet ännu, kommer jag att lägga upp den här på sidan för nedladdning. Annars försvinner den väl som det mesta annat in i hårddiskens skuggrike.

Mathangaren för folket, Konsum till de rika

En gång i månaden har Heléne och jag planerat att vi (eftersom vi ännu har bilen påregistrerad) ska åka till Willys, vid Sickla köpområde och handla mat för runt två tusen kronor.
För tvåtusen får man på Willys mat, som skulle kosta runt tretusen på Konsumbutiken alldeles bredvid, här på Bondegatan. Därför har jag sedan ganska länge sedan slutat handla annat än diskmedel och mjölk där. Jag inbillar mig att den möjliga vinstmarginalen inte är lika stor på sådana varor som den är på tex grönsaker eller ost, där priserna kryddas rejält. Denna Konsumbutiks prissättning liknar mer Seven Elevens priser, än en ordinär livsmedelsaffärs. Hade det bott fler vanliga medelinkomsttagare i området hade den garanterat gått i konkurs, eller tvingats anpassa sig efter vanligt folk. Men i takt med att de ekonomiskt starka köper lägenheter i området gnuggar det gamla Koperativet händerna. Mycket mer Folkhem är det alltså inte över Konsum längre. På grannarna ser man numer vilka som inte har råd med Konsum; de med vanliga jobb har i allt större utsträckning börjat kånka med bågnande kassar från Willys på helgerna.

Så idag bestämde vi oss för att åka till en butik där mest bilburna barnfamiljer handlar. Vilken sagolik köpfest! Tänk att kunna inhandla en chokladkaka för 2.90 , 2 st Estrella 300 grams Grillchips för 27.90, tvåliters mineralvatten för 3.90 styck, tomater 20 kr kg, en och en halv liter mjölk för samma pris som en på Konsum. Vi var inne i Willysbutiken i en och en halvtimme och kom sedan ut med en proppfull vagn som vi med möda baxade mot bilen. Bilfärden hem tog tio minuter och på det hade vi alltså tjänat runt 1000 kr!

Priser som är trettiofem procent lägre är betydligt roligare, trots att utvecklingen med mathangarer på sikt sägs tömma stadskärnan på matvarubutiker. Men denna utveckling bidrar ju också Konsum till i allra högsta grad.
var gaJsHost = ((”https:” == document.location.protocol) ? ”https://ssl.” : ”http://www.”);
document.write(unescape(”%3Cscript src='” + gaJsHost + ”google-analytics.com/ga.js’ type=’text/javascript’%3E%3C/script%3E”));

var pageTracker = _gat._getTracker(”UA-6114677-1”);
pageTracker._trackPageview();

Låt den rätte komma in

Jag var och såg ”Låt den rätte komma in” ikväll, en film det ryktats mycket om länge och nu var det äntligen dags. Med tanke på att boken är så oerhört bra har jag någonstans räknat med att jag skulle kunna bli besviken på filmen. Det är sällan bra bok blir bra film. Men det händer ju ibland trots allt. Ta t.ex. Kubriks ”The Shining”, som är baserad på Stephen Kings bok med samma namn, eller Gudfadern -filmerna. Eller varför inte ”Apocalyps Now”, som bygger på Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Där står filmerna helt självständiga från sin urkund.

Därför blev jag glatt överaskad då DN, Svd, Aftonbladet, ja i stort sett hela kritikerkåren stod enad inför Låt den rätte komma in”. Den har fått otroliga 4.2 i snitt enligt sf.se. Vi fyra som var och såg filmen var alltså fyllda av förväntningar, tre av oss hade läst boken med största behållning.

Det som var bäst var att man fick sig en liten tidsresa tillbaka till 80-talet. Handlingen utspelar sig i Blackeberg och jag tyckte mycket om fotot, nästan lite Sven Nykvistskt. Det var mycket blåtoner i ett snöigt och vitt Stockholm, vilket betyder att filmen måste ha spelats in förra vintern då det var lite snö.

I övrigt föll allting. Skådespelet och replikerna kändes krystade, lite som en barnfilm enligt min dotter, och stora viktiga delar som bygger upp spänningen i boken var bortstrukna. Inte en enda gång blev man skrämd, och de specialeffekter (i den mån att det går att tala om sådana) som erbjöds, kändes väldigt svenska.

Under långa perioder blev filmen långtråkig, detta att jämföra med boken man inte för ett ögonblick vill lägga ifrån sig. Då föreställningen var slut, var vi eniga: som helhet var filmen värd någonstans mellan två komma fem av fem som översta betyg. Först tänkte jag att vi som hade boken i färskt minne inte var några egentliga rättvisa bedömare, men när också Tobbe, min svärson, som inte läst boken, spontant tyckte att den var riktigt seg, undrar jag vad den enade svenska kritikerkår såg i filmen som motiverar 4.2 i snitt.

Jag tror att svaret ligger i att boken blivit hypad, och att filmen också blir det eftersom det är John Ajvide som skrivit manus, och Tomas Alfredsson som står för regin. Ingen kritiker vågar göra sig impopulär och säga sin ärliga åsikt i ett sådant sammanhang.
var gaJsHost = ((”https:” == document.location.protocol) ? ”https://ssl.” : ”http://www.”);
document.write(unescape(”%3Cscript src='” + gaJsHost + ”google-analytics.com/ga.js‘ type=’text/javascript’%3E%3C/script%3E”));

var pageTracker = _gat._getTracker(”UA-xxxxxx-x”);
pageTracker._trackPageview();

Bostadskarriär del 2 av 5

Under året på Älvsborgsgatan hade jag diverse ströjobb, varvade med studier på KomVux vid Gullmarsplan. Jag behövde läsa in ett tredje år i historia för att kunna söka till Litteraturvetenskap på Universitetet. Jag hade ett vedervärdigt arbete som packeteringsbiträde på Martin Ohlsson men fick framåt våren en visstidsanställning på Skogskyrkogården. Där ligger min släkt , både på mors och fars sida begravda.

Några av mina nya arbetskamrater blev Totte, sedermera trumslagare i Spiegel och Henrik Hemsk från Grisen skriker. Det skulle visa sig att vi hade många gemensamma intressen även på fritiden.

Under våren 1985 började huset på Skånegatan vara färdigsanerat och jag gick och tittade på den etta jag hade blivit erbjuden. Det här var under de stora ROT-avdragens år, då staten erbjöd förmånliga lån/gåvor till de fastighetsägare som totalrenoverade sina fastigheter. Allt för att hålla snurr på blandekonomin och ha folk i sysselsättning. Hus som egentligen inte behövde saneras sanerades och man utplånade den gamla charmen för att Ikea och andra inredningsproducenter skulle få sälja sina varor. Arbetslösheten skulle ner till noll procent, det fick kosta vad det ville. Huset på Skånegatan var nu sålt till Forsells Fastigheter AB och den trevliga etta jag tidigare hade bott i var nu omgjord till en trea eller fyra. Huset var helt omgjort och hade mist sin forna charm. De gamla, fina höga köksskåpen med spegeldörrar hade brutalt slitits ut och kastats i container och ersatta av vita billiga Ikeaskåp. Gaspisarna var bytta till elektriska. Den gamla stendiskbänken var borta, utbytt till en 80-talsbänk med bruna plastknoppar. Taken i vissa lägenheter var sänkta (för att spara energi eller för att det var modernt med låg takhöjd ) så att vissa lägeneheter kändes som skokartonger. Jag blev beklämd då jag fick reda på att hyran på en 30 kvadratmeter stor lägenhet nu var 1900kr , drygt tre gånger de 600 jag betalat tidigare!

På den här tiden fanns det regler för det mesta, och staten ville ha sitt finger med i allt, tex hur hatthyllan var planerad i en hall till att alla LO-medlemmar skulle tvingas skrivas in i det Socialdemokratiska partiet. Eftersom jag var ensamstående menade regelsystemet att det var en etta och inget större som gällde för mig, trots att det fanns tomma tvåor i huset. Så jag ringde till en hjälpsam handläggare på den statliga bostadsförmedlingen och sa att jag numer hade en flickvän som jag planerade att flytta ihop med. Jag och denna flickvän fick boka en tid för att komma upp skriva på papper. I verkligheten hade jag ingen flickvän men fick till slut tag på en en ung kvinna, Lisa, som kunde spela rollen och vi gick upp till bostadsförmedlingen och legitimerade oss. Därefter kunde vi gå till Forsells AB för underskrift av själva kontraktet.
Jag hade tagit mitt andra kliv i bostadskarriären och bytt upp mig till en tvåa. Hyran var 2300 kr, alltså bara 400 kr dyrare än ettan, samtidigt som lägenheten var dubbelt så stor.

Bostadskarriär del 1 av 5

Jag tycker att Stockholm är oerhört vackert just nu, regntungt och lite sömnigt. Inte mycket folk ute. Tog en promenad ner till stan och kände en slags lycka över hur oerhört privilegierad jag är som får bo inom tullarna. 1981 skrevs hyreskontraktet på en liten etta över på mig efter att jag betalat 8000 kr svart till den gamla hyresvärden. Jag minns att han hade ett borgerligt namn, och att han sedan hamnade i fängelse som 80 åring, efter att ha sålt många hyreskontrakt i sina hus svart. Det var inte ovanligt att han tog ut trettiotusen för ett kontrakt på en etta, redan på den tiden, enligt en granne som var insatt i hans öde. Jag hade fått min lägenehet billigare eftersom min morfar innehade kontraktet och var lite bekant med honom. Vi var uppe i fastighetsägarens fina paradvåning någonstans downtown och skrev över kontraktet på mig. Jag minns att både morfar och jag var nervösa. Kanske för att han skulle ändra priset eller börja konstra. Vi hade också någon slags inbyggd vördnad och respekt för en man med så mycket pengar.

Men en dag hade någon av köparna anmält den gamle fastighetsägaren och han blev dömd till frihetsberövande och fick visst avtjäna straffet på en ekobrottsanstalt.

1984 fick jag en evakueringslägenhet på Älvsborgsgatan, vid scenskolan. Huset där jag bodde, och fortfarande bor i, på Skånegatan, skulle saneras. Jag trivdes aldrig på Älvsborgsgatan. När jag tog över lägenheten hade en alkoholist bott där. Jag minns att jag fick måla om och slipa upp golvet. Lägenheten var fruktansvärt sliten, blod och knivhugg i väggarna. Urinstank på toaletten som aldrig gick ur trossbotten. Jag blev alltmer övertygad om att alkoholisten (som enligt grannarna hade varit fruktansvärt våldsam och otrevlig) hade dött där, kanske till och med mördats.

Stämningen blev hursomhelst aldrig bra hur jag än försökte, och då jag erbjöds att återkomma till en nysanerad lägenhet på Skånegatan 1985 med tredubbel månadshyra så antog jag detta.

Maffiabröder

Såg just klart Maffiabröder, en film om personer som måste leva väldigt långt från buddistiska, och för den delen också kristna principer. Har i övrigt ägnat nästan hela dagen åt att skriva underlag om elever, ett arbete som fortsätter imorgon. Under sådana här perioder känns det verkligen att lärare har 45 timmars arbetsvecka.

En dubbelgångare till

Ikväll fick jag ett telefonsamtal från en vän som arbetar inom kriminalvården. Hon hade något märkligt att berätta: De hade fått in en person som har begått ett allvarligt brott och som sitter häktad och han var som en kopia av mig. Hon sa att det var otäckt att träffa honom, han var extremt lik mig, hade samma gester och utstrålning – frisyr och utseende!
Hon har nu pratat en hel del med honom och idag hade hon under en bråkdels sekund fått för sig att det var mig hon pratade med.
”Det är obehagligt vad lik han är”, sa hon. ”Han till och med tittar på mig på samma sätt som du gör då jag pratar med dig.”

Jag försökte givetvis få henne att avslöja hans identititet, så att jag ska kunna arrangera ett möte, men det omöjliggör naturligtvis sekretessen.

Det är under åren många som har berättat att jag har en dubbelgångare. Kan det vara en och samma person eller är det flera?

Sju timmar

Känner mig väldigt trött ikväll igen och har ingen ork att skriva något längre inlägg. Måste ligga i sängen före tio för att orka med morgondagen. Sju timmars sömn är minimum för att jag ska vakna upp som en civiliserad människa.
Mobillarmet ringer strax efter sex. Jag vill hinna med att vara en stund på skolan innan eleverna kommer, tänka igenom dagen, svara på mail från föräldrar och ledning, strukturera för lektionerna. I morgon är sista dagen inför höstlovet, (som för oss lärare innebär två lediga dagar i slutet av nästa vecka).

Har nu hittat funktionerna i blogger som gör att ni som läsare kan prenumerera på uppdateringarna från den här sidan. Jag har fått mycket positiv respons på sidan vilket gör mig glad, har man läsare är det kul att skriva. Jag ser framför mig hur jag om ett år har betat av en hel del av min fyrtiofemåriga bana. Nu när jag väl har börjat beskriva lite om barndomen bubblade det upp en rad minnen som jag tänkte berätta om, bla annat hur det var att starta sin skolgång i norra England. Men det får vänta till en annan dag.