Max

Vi konstaterade idag att vi blir mer och mer Svenssons. Pappa fick till slut rätt då han sa: Med tiden kommer även du att bli en vanlig småborgare.

Vad sägs om att gynna den svenska hamburgerkulturen idag?

Jag vill äta Max!


-Varsågod, det går bra att beställa!
– Okej, två skrovmål, en Bluecheesedip, en Originaldip, tack!
– Och vad ska det vara att dricka?
– En mineralvatten, och en Cola.
– Citrus eller Naturell på mineralvattnet?
– Citrus.

132 kr, tack!

Max har godaste hamburgarna.

Etanolbil

Det har varit en otroligt intensiv vecka. Ska iväg på bilbesiktningen imorgon, och oroas över att de kommer göra nedslag på handbromsen igen, som jag reparerat tre gånger! Jag testade den idag, drog åt bromsen och det gick ändå att köra även om det går mycket trögt. Så var det inte för några veckor sedan.

Att ha en gammal bil är problematiskt. Den har gått 14500 mil vilket inte är så mycket för en 97:a , men nu börjar den kräva mycket renoveringar. Jag vill inte ens tänka på de två senaste årens reparationer. Vi har funderat på att inte ha någon bil. Vi bor ju i Stockholm med någorlunda kommunikationer om man inte ska åka pendeltåg. Men det måste ju jag tyvärr, och då får jag räkna med två och en halv timmes restid tur och retur till skolan – och det är för mycket med den tidsbrist som har uppstått.

Vi vill också kunna ta oss ut till landet, eller göra andra utflykter. Men miljötanken är central. Därför funderar vi på att köpa en begagnad Ford Focus flexifuel, och köra på Etanol, som inte påverkar klimatet. Men en sådan är dyr, runt 120 000 och nu har inkomsterna minskat rejält genom att H är barnledig.

Om vi köper en sådan här begagnad och registrerad innan 2009 slipper vi trängselavgifterna och samvetskvalen, men får dra ner kraftigt på annat. Bilarna är inte snygga nuförtiden, men det förklaras med att en dator som beräknar minsta möjliga luftmotstånde etc har ritat bilen. Den drar också bara 0.65 liter milen i stadskörning vilket får jämföras med Forden som dricker närmare en liter i blandad körning.

Mick Jagger solo

Mick Jagger har gjort fyra soloplattor av vilka två har varit riktigt bra. ”She`s the Boss” och ”Wandering Spirit” innehåller låtar som egentligen är bättre än vad Rolling Stones själva förmått komponera sedan början av 1980-talet. Ändå kan jag inte komma ifrån att Mick Jagger känns fattiga utan Keith, Ron och Charlie. Men här lyckas det riktigt bra:

PS. Tänkte på att Stefan Sundström, som ju kallades ”Farstas Mick Jagger” på 80-talet, är ganska lik Jagger här.

Den nya kvinnoidealet

Jag pratade med en kollega idag om hur tjejernas roll kommit att förändras. Vi var överens om att vi har lättare att hantera stökiga killar än stökiga tjejer, och att de stökiga tjejerna numer nästan tagit över killarnas roll i klassrummet.
En nutida bitch är kaxig, sexig och nedlåtande.

Att hamna i bråk, supa, knarka, bli hysterisk och slåss med poliser är häftigt och röner beundran bland många unga tjejer. Det visar att du gör som du vill och inte låter någon sätta sig på dig. Ett slags ”Rock n roll – badboy” ideal för tjejer.

Ordet och begreppet ”bitch” härstammar enligt Wikipedia från 1400-talets England och har fram till 1980-talet varit ett starkt negativt laddat ord använt kring kvinnor som är otrevliga och aggressiva, en charmlös och bitter satkärring. Under 1980-talet förändrades innebörden genom tv- serien Dynasty.
Idag står begreppet för ”Babe in Total Control of Herself” och har kommit att anammas som ett ideal bland unga flickor och kvinnor. Borta är ordets ursprungliga betydelse av ”okontollerat otrevlig”. I det nya bitchbegreppet kan man använda sig av charm och trevlighet då man har något att vinna på det. I övrigt gör bichigheten intryck och väcker respekt bland jämnåriga. En bitch av idag är en vinnare.

tomt


Den här dagen liknade till det yttre den igår i det att jag åkte direkt från jobbet till H:s förråd. Det var tunga lådor idag, så tunga att man nästan borde ha varit två som bar, men jag är ju en riktig karl, och ber därmed inte om hjälp. Det visade sig vara H:s arbetsmaterial sedan tidigare gymnasiejobb som vägde så fruktansvärt.


I Eugeniatunneln flöt trafiken bra mycket bättre än under gårdagen av någon anledning.

Direkt när jag kom hem lämnade H över M till mig och jag la mig på soffan och pustade ut med lilla M, som också var trött.

Hur står det till, kamrat? (Självporträtt)

Jag är full av beundran för H, som utan att säga mycket har gått igenom två lådor med papper och därtill lyckats med konststycket att göra sig av med 3/4-delar som ska få brinna i evig förgängelse i Östberga i morgon.

Godnatt, kära Bloggvänner!

Fler lådor

Efter att ha rättat åttornas litteraturprov i eftermiddags begav jag mig ut till Solna för att hämta fler lådor. Jag hamnade i en bilkö vid Eugeniatunneln, tusentals bilar ligger och kryper fram på ettan kilometer efter kilometer i denna trafikinfarkt. Det retar mig att Moderaterna inte satsar vägtullsavgifterna på kollektivtrafiken utan istället vill satsa pengarna på utbyggd privatbilism. Vi ska snart byta bil till en som går på Etanol. Kollektivtrafiken ut till jobbet är en katastrof som jag har skrivit om tidigare.

Hej, hur är det med dig?

Äntligen var jag framme vid mitt mål. Fler kartonger. Nu är det bara drygt två lass kvar och sedan är Mäster Simons väg ett minne blott.

Ufo

I morse vaknade jag efter sex timmars sömn och kände den tunga stagnerade energin från all bråte vi rensat upp i under natten. Inte mycket blev kvar av de cirka åtta flyttlådorna vi släpade hit. Nu återstår bara sexton. Det materiella skal som omgivit H:s barn – och ungdoms- gymnasie – och universitetsår ligger nu i containers märkta med ”Restavfall” och ”Brännbart”. Det regnade över Östberga Återvinningsstation där folk (som i meditation) befriade sig från avfall: omoderna möbler, hemmagym, som legat under sängar och samlat damm i åratal, Swivelsweepers, böcker, kläder, datorer, hemelektronik, lp-skivor, trädgrenar, byggmaterial…
Ting som en gång skapat lycka men som nu levt på övertid.

Karen Kingston skriver i sin miljonsäljare ”Rensa i röran”, att gamla saker som tjänat sitt syfte samlar trög energi och får ens liv att stagnera. Man kan till och med bli allvarligt sjuk. Hon har själv, tre gånger i sitt liv, gjort sig av med precis allt hon äger, varje litet minne och till och med fotografi. Just att kasta sina gamla fotoalbum och böcker ska ge en speciell lättnad; man kan starta om helt på nytt. Ett tips hon ger är, att när man rensar bland saker, ta upp varje sak och tänka: ” Älskar jag verkligen den här saken?” Är svaret nej så vet du att du ska göra dig av med den.
Jag gillar verkligen boken. Den hjälpte mig att tänka annorlunda och jag gjorde mig av med, i vart fall hälften av vad jag ägde 2002, och jag har blivit mycket försiktigare med att samla på mig nytt.

Från det ena till det andra: en grupp jag gillade mycket på 70-talet var Ufo:

Prylkaos

Idag vaknade vi ganska tidigt. Iväg till Helenes lägenhet, spacklandes hål i väggarna, imorgon väntar slipning och målning.

Sedan fortsatte det ganska mödosamma röjningsarbetet med tömma vindsförrådet. H lider av samma sjukdom som jag tidigare led av, dvs att ha stora problem med att göra sig av med gamla saker som man inte ens visste fortfarande fanns. Därför har hon genom sina olika flyttar lyckas samla på sig runt sex kvadratmeter förråd av lådor, varav en tredjedel nu måste gås igenom snabbt.
Jag läste en bok som heter ”Rensa i röran” och blev relativt frisk.


Vi försöker alltså gå igenom så mycket som möjligt så att jag kan köra
merparten till brasan på Östbergatippen imorgon.

Vi vill naturligtvis att det ska se någorlunda borgerligt ut då vi får besök av Familjen Monique imorgon.

Funderingar kring Bowie


David just efter tandoperationen för tio år sedan.

Ikväll har jag svårt att komma på något att skriva om. Jag märker genast att det handlar om prestation. Jag kollar runt lite på Internet, tänker; ja, det där kan jag skriva om. Men så hejdar jag mig – det blir för banalt, eller för trist, för pretantiöst. Jag hänger inte med i politiken längre. Annat var det när jag slukade ledare och skrev pm för statsvetenskapen och när ekonomisk historia engagerade mig så till den milda grad att jag tänkte läsa upp betygen i matte på Kom Vux för att bli behörig att läsa nationalekonomi. Numer har jag enklare intressen.

Jag vet inte varför, men det här leder mig in på tankar om att det alltid är prestation som har stoppat mina romanprojekt. Jag brinner i två -trehundra sidor. Sen tar det stopp, och det är med känslan av att det här är inte tillräckligt bra för att fortsätta på. Det här blir inte någon ny ”Nyår”, eller ”Plattform” eller…” Amerikansk myt”

Finns det egentligen många genompretatiösa bloggar? Skribenter med enorma krav på sig själva, att prestera en oerhört bra texter var dag? Säkert. För mig är bloggformen attraktiv just för att den är opretantiös och flyktig ungefär som en tanke.

Hursomhelst, då jag kikade runt lite på Internet stötte jag på nytagna bilder av David Bowie. Bowie är en artist jag avgudade fram till punken fick sitt genombrott. Skivorna var mästerverk från start fram till och med Low, det var sällan en dålig låt. Sedan hände något. David blev mainstream med Lets Dance. Jag förlorade intresset. Vad gör Bowie idag? Jag vet inte riktigt. Han sitter väl med sin fotomodellerande fru Imam i ett egenägt kvarter i New York och målar och spelar gitarr. De två miljarderna i aktiefonder och ”Bowiebank” växer i lagom takt. Något som slår mig är att han åldrats så kraftigt i utseendet de senaste 10 åren. Jag tror att det satte fart i och med att han, missnöjd med sitt gamla charmiga ojämna tandgarnityr, bytte ut det mot ett amerikanskt, där tänderna alltid förstoras och görs vitare.

David tio år senare
liknar vilken amerikansk genomsnittssenator som helst.

Se där! Jag klarade av att skriva ett inlägg till.