Hedebyborna

Ikväll ska vi titta på Hedebyborna, som bygger på Sven Delblancs romansvit om Hedeby, ett gammalt brukssamhälle som genomgår stora förändringar under 1930 talet och fram till tiden för andra världskrigets slut.
Såhär skriver Wikipedia om serien:

”De kända skådespelarna, rollfigurernas karaktärer och det uppvisade tvärsnittet genom alla samhällsklasser i en landsbygd i förändring före och under andra världskriget gjorde serien till en klassiker. Många av replikerna har fått ett liv som bevingade ord.”
Vi har mer eller mindre blivit beroende av denna serie sedan vi kom över den genom Pirate Bay strax innan det blev förbjudet att ladda ner. Tråkigt nog har vi bara några avsnitt kvar. Det är verkligen kul att se idag gamla skådisar som Jan Malmsjö, Nina Gunke Ander Nyström och Allan Svenson, i aktion för snart 30 år sedan.

Bronx i Stockholm


För en stund sedan ringde en kompis till mig. Han bor i Södra Stationsområdet och har börjat tröttna på det. Sen en tid har allt allvarligare brott begåtts i hans hemmakvarter kring Magnus Ladulåsgatan. Kvarteren har med sina ungkarlhotell och sociala försöksboenden i och för sig alltid varit ganska ruffiga, men nu är det värre än någonsin.
Förra veckan smällde en bomb i grannhuset hos en Expressen-journalist, som klarade sig med blotta förskräckelsen och sedan gick under jord. Grova misshandelsfall, våldtäkter, rån, fylla och droghandel hör till vardagen. För en tid sedan var min vän kallad på förhör för att ge sin version efter att ha bevittnat en ytterst grov (med baseballträ utförd) rånmisshandel. Den hade skett ett stenkast från hans portingång.

Mycket av brottsligheten som sker på Söder har koppling till det här området, och nu, för två timmar sedan var det dags igen: en kvinna försökte skjuta ner två män som hade attackerat henne med golfklubbor. Hon skottskadades själv efter att pistolen brunnit av och skottet hade träffade henne i benet. Nu är hon misstänkt för mordförsök.
Gisses, vart är gamla Söder på väg?

The Sweet

När den här låten gick upp på Tio i Top var jag snabbt en i klungan av trettonåringar som trängdes i Västertorps skivaffär för att få köpa ett ex.
Undrar vad en singel kostade på den tiden, fem kronor?
Minns att jag var kund hos Seriehuset på Koksgatan, 1975 och att en LP kostade 13.90. Seriehuset var en billighetsskivaffär med priser motsvarande dagens Ginza. De låg runt 30% under Åhlens och andra skivbutiker, som redan då måste ha haft höga vinstmarginaler.
Jag minns att jag såg Sweet på Gröna Lund och att vi skolkade från skolan samma dag för att möta Sweet när de kom i sin limo utanför Grand Hotell. De bodde naturligtvis där på sitt Sverigebesök.

Min idol var basgitarristen Steve Priest, och när han gick förbi på väg in i hotellfoajen, var jag en av dem som kastade sig fram och fick tag i en bit av hans röda hår. Min kompis Sandy, som hade Brian Connolly som favorit fick tag i en bit av hans hår.På kvällen stod vi och skrek och åt popcorn framme vid kravallstängslet.Vi startade ett band sedan som skulle köra Sweetcovers, men det hela rann ut i sanden. Förmodligen för att vi inte kunde spela.

Min gamla Monark

Idag när jag kom ner i källaren stod min gamla Monark vid utgången. Det såg ut som om den var på väg bort från huset. Jag vet att det har gjorts en utrensning i huset av gamla cyklar på senare tid, och nu verkade det som om min cykel stod på tur. Den namnlapp jag skrev för ett par år sedan (då vi ombads att märka cyklarna ) var borta. Nu väntade formodligen Östberga soptipp, som ivrigt frekventeras av Städgruppen i huset. Jag gick raskt upp i lägenheten och skrev en lapp som jag placerade på sadeln. Sen ställde jag in cykeln igen.
Jag köpte den här gamla Monarken – som förmodligen är från 40-50-talet på en annons på Blocket för fem sex år sedan. Jag tror jag betalade femhundra för den. Då hade mina citybikes blivit stulna, en efter en, och jag tänkte att nu ska jag skaffa en cykel som är riktigt oattraktiv. Jag hade en idé om att jag skulle börja cykla till Huddinge fram och tillbaka varje dag och på så sätt hålla mig i form. Det blev en gång. Det tog en timme att cykla de två milen härifrån och till skolan, och var alltför drygt med bara en växel. Möjligen skulle det fungera några gånger i veckan, men varje dag nej. Så cykeln har blivit stående sedan dess, så nu planerar jag att vid tillfälle ta upp den till landet.

Antibiotikaresistens


När jag var tolv fick jag hjärnhinneinflammation, lunghinneinflammation och påssjuka samtidigt. Under en vecka svävade jag mellan liv och död i ett isoleringsrum på Roslagstulls sjukhus. Jag hämtades av ambulansmän utrustade med munskydd, handskar och övertäckt hår. Flera andra personer hade insjuknat i Stockholm av hjärnhinneinflammation och avlidit och det fanns misstankar om att det rörde sig om en luftburen bakterie som kunde smitta mellan människor ungefär som en influensa eller förkylningsvirus. Jag minns tiden på sjukhuset väldigt fragmentariskt. Jag hade en feber som låg över 40 grader i flera dygn. Nacken var stel, det var omöjligt att vrida på huvudet, och jag spydde oavbrutet dygn efter dygn. Jag fick antibiotika intravenöst tillsammans med vätskedroppet eftersom jag inget fick behålla. Mina anhöriga pendlade mellan hopp och förtvivlan. Alla som hade med mig att göra var tvungna att ha en austronautliknande klädsel, något som inte alls störde mig i min feberdvala.
Hade jag drabbats av dessa svåra infektioner innan antibiotikans genombrott hade jag givetvis varit död nu, med samma naturlighet som jag kanske kommer att dö om jag drabbas av en infektion inom en inte alltför avlägsen framtid.
Snart finns det kanske inga läkemedel som biter på allvarliga infektioner. Jag läste en riktigt skrämmande artikel i DN idag om att medellivslängden i Europa förmodligen kommer att sjunka med tio år om inget görs. Sjukdomar och bakterier blir resistenta mot antibiotika pga av överförskrivning. Folk kräver av läkarna att direkt få antibiotika utskrivet till sig själv och sina barn bla av orsaken att de inte längre kan vara hemma från jobbet. Läkemedelsbolagen är också tämligen ointresserade av att forska fram nya mediciner som det kanske kommer att vara restriktioner i förskrivningen av. Aktiägarna får inte ut tillräckligt höga vinster. Konsumtion och produktion går före allt annat idag, liksom det alltid har gjort.

Gunnar Kahlmeter, överläkare och ordförande i Europeiska kommittén för antibiotikafrågor, jämför i en intervju i DN, antibiotikaresistens med klimatfrågan. ”Det är svårt att väcka allmänhetens engagemang”.

Det är synd om människorna, som gamle August sa.

Facebook

Ikväll hade jag ett meddelande i min mailbox. Någon har skrivit ett personligt meddelande till mig på Facebook. Så jag gick in på detta forum, som jag alltmer sällan besöker. Meddelandet visade sig vara från en kompis som ville bjuda på en ”Round” alltså en virtuell barrunda. Jag klickade i att jag accepterade det. När detta var klart visade det sig att jag hade en massa ”Notifications” där.
Människor ville ge mig rosor, kramar, utse mig till tio i topp- vän och utmana mig i krigsspel. Herregud! Eftersom det stod ”Don´t let med down”, på vissa av förfrågningarna, tänkte jag att jag ju i alla fall måste ge tillbaka en kram till dem som hade givit mig en. Så jag tryckte på ”Hug back” och blev då kopplad till en sida med så mycket information och knappar och smileygubbar att jag gav upp. Så nu har jag lite dåligt samvete för att jag inte skickat kramar och rosor tillbaka. Ursäkta mig alla ni som blir berörda av min handlingsförlamning. Hoppas att ni inte tar det personligt.

Jag förstår verkligen de arbetsplatser som stänger av Facebook. Det kan säkert bli en heltidssysselsättning för många av de anställda.

I templet

Morgonen startade med en lätt tomhetskänsla. Vad göra idag? Vädret såg i och för sig fint ut, men min fot är ännu invalidiserad och jag kan inte promenera.

Jag kom då på att vi behöver några saker från IKEA. Hyllor ska ju upp ovanför soffan till prydnadsaker och böcker. I senaste upplagan av Skriften fanns bilder av vad jag sökte, Ekbys ”Tryggve” Hylla och konsoll ”Valter”. De skulle bli perfekta! Jag haltade fram till datorn och gjorde en slagning på IKEA:s hemsida. Jo, varorna fanns i lager. En liten första lyckokänsla började sprida sig i kroppen. Heléne kom samtidigt på att vi borde köpa nya, med de andra i badrummet, harmonierande badlakan.

Sagt och gjort, en timme senare satt vi på en vardagstrafikerad E4 söderut, mot templet i Kungens Kurva. Väl framme där fick vi cirkulera runt på den knökfulla parkeringen ett tag innan vi fann en lucka att tränga in vår etanolbil mellan.
Vi tog en kundvagn och klev in i templet. En lång kö av människor ringlade till korv – och pizzautskänkningen där vi direkt ställde oss eftersom vi plötsligt drabbats av blodsockerfall, och det var förresten lunchdags. Vi passade på att köpa på oss ordentligt med mat, men kände ganska snart att ett äckel inför korvarna som inte var ordentligt kokta. Vi övervägde en stund om vi skulle gå tillbaka med maten, men tittade ner mot kön. Nej, vi orkade inte vänta på nya korvar, som vi dessutom redan tappat aptiten inför. Vi hade inte heller betalat mer än 42 kronor för hela kalaset, så det fick vara.

Det gick snabbt att hitta hyllor och konsoller och bokstöd.

Och på ”Bad och dusch”- avdelningen fann Heléne sådant som kunde skänka henne tillfredställelse.

När vi kom tillbaka till bilen hade någon dekorerat vår vindruta med EU-valpropaganda för Folkpartiet. Många bilister hade bara kastat dessa foldrar i fyrfärgstryck direkt på marken. Själv stoppade jag ner den i en kasse för pappersåtervinning. För mig är valet till Europaparlamentet enkelt. Det behövs mer stöd för den Gröna gruppen, som är emot konsumtionssamhället.

Stukat eller brutet?


Igår när jag höll på med Märta i sovrummet kom jag plötsligt på att jag hade mat på plattan i köket. Jag kastade mig ur sängen och tog mig ut mot köket där det var en blöt fläck på golvet, troligtvis vatten. Naturligtvis halkade jag, men lyckades balansera upp och undvika ett förödande kroppsfall, med resultat att tån fick ta smällen.
Det gjorde riktigt ont och idag tvingades jag ställa in en planerad långpromenad med M. Vi gick och tog en lunch på Tre indier istället. Ni kanske undrar hur jag klarade av att överhuvudtaget gå med den här foten. Svaret ligger i en, för sådana här tillfällen, utmärkt tablett: Diklofenak.

The Leather Nun på Big Ben

Photo by / © micce 2009. Micce.rylander@miccerylanderbyra.se

I onsdags gick jag till Big Ben för att se Lädernunnan. Big Ben är en vanlig krog med en liten scen i källaren. Mina förväntningar var givetvis höga. Kul med en liten, intim klubbspelning, där man ser och hör bra och är en bland 100 åskådare. Det var länge sen.

Många av de medelålders ansiktena i publiken var avlägset bekanta från 80-talet. Hojkillar med blänkande Torshammare runt halsarna, sadofascistiskt renrakade huvuden och fulltatuerade över – och underarmar, som svingade stora stark och sexor vodka.

Mitt senaste merchandise-förvärv

Spelningen skulle enligt biljetten inledas klockan 22.00, men 22.30 var det ingenting som tydde på en snar början av konserten. Nya låtar i brokigt urval matade på i en strid ström genom PA-systemet. Volymen var så pass hög att det var omöjligt att föra ett samtal utan att direkt skrika in i varandras öron.

Klockan elva klev förbandet på, ett gäng småkillar i tolv trettonårsåldern utklädda i lösskägg och punkattribut, som om de skulle på maskerad. BP ropade i mitt öra att det var Jonas Almqvists sons band. Bandet inledde med The Leather Nun’s ”Primemover” på hög volym, och jag var tacksam att jag hade tagit med mig öronproppar. Jag har tinnitus sedan 2001 och är alltid noggrann med att skydda mig mot alltför höga ljudnivåer. Killarna var imponerande duktiga för att vara så unga. Som tur var (ni vet ju vad jag tycker om förband som företeelse) blev det bara en låt och strax därpå klev huvudattraktionerna på, The Leather Nun i ny tappning, där bara Jonas Almqvist är kvar av de ursprungliga medlemmarna.

Första låten blev ”Primemover”, med en helt annan tyngd. Men något var fel på ljudet, bara ett muller av bas och trummor nådde oss som stod på bänkar fyra meter från scenen. Efter låten provade man att höja gitarrljudet och sången, men det var ett fortsatt mycket dåligt ljud. Låt efter låt. Almqvist var dock på ett strålande humör, och presenterade bandet, med bakgrund i grupper som Hardcore Superstar, Nationalteatern, Candelmass, Heat, och så hoppade en gammal bekant till mig upp, Niklas Rundquist, och var med i en låt på violin.
Jag började nu gå runt i lokalen för att finna en plats där ljudet var bättre, men det var stört omöjligt, överallt denna enorma basmatta, och jag gick därför innan en timme hade förflutit av konserten.
Niklas in action

Photo by / © micce 2009. Micce.rylander@miccerylanderbyra.se

Dagen efter ringde Micce, och han tyckte att konserten hade varit ”enormt bra” framme vid scenen. Han hade fått ta del av medhörningen, vilken naturligtvis hade varit perfekt. Micce är fotograf och hade tagit 800 bilder.
Kände själv att det väl var synd att jag hade gått därifrån, men jag stod inte ut i bullergrytan. Här kommer en video från kvällen efter den 21 maj.

Photo by / © micce 2009.
Micce.rylander@miccerylanderbyra.se

Photo by / © micce 2009.
Micce.rylander@miccerylanderbyra.se