Babysim på Kungsholmen

Idag var jag med Heléne och Märta på babysim. Själva badet är inrymt i en källarlokal under gatunivå i ett kvarter nära Kungsholmstorg. H&M har gått på babysim sedan i början av maj, så det blev femte gången i rad M badar i pool.
M älskar redan att bada och simma.

Många föräldrar ville, precis som jag fånga sina barns första simtag på film och bild.


Det var ett väldigt brummande av ventilationssystemet som måste ha kostat en förmögenhet. Jag funderar på om det krävs mer energi att rena luften i lokaler under marknivå.


När Mischa var liten och vi gick på babysim med henne på Gullmarsplan, var det inte så välordnat som det är nu. Då var babysim något helt nytt, och då fick damer och herrar dela både omklädnings – och duschrum. Numer är det bara bastun som är gemensam.

Kenta

Det här inlägget riktar sig mest till yngre läsare i allmänbildande syfte. Börja aldrig röka!

Idag kom jag att tänka på Kenta, det charmanta modset från Stefan Jarls triologi ”Dom kallar oss mods”. Jag såg filmerna igen för ett par år sig och de står sig än.
Kenta dog för lite drygt sex år sedan, många år för tidigt. Jag har hört ryktas om att att ”han fick lungcancer av för många röda Prince”. När jag inledde min egen rökarbana var det med just röda Prince, sedan gick jag över till Hobson, Glenn (raggarciggen) och slutligen John Silver med filter. Att jag började med Prince hade med priset och att göra. Samt det faktum att man kunde köpa dem i mjuka 10 pack som enkelt kunde gömmas undan i strumporna.
Jag slutade med rökningen när jag var trettio, för att sedan mestadels feströka under ett antal år. Sedan i september förra året har jag inte rökt alls.

Jag minns att jag köpte Kentas debutskiva ”Kenta” när den kom 1980. Jag var redan ett Kenta fan, då han lite påstruken, och med den berömd 69 tröjan, vann så många svenskars gillande med sin låt i Melodifestival. Jag tycker än idag att Bengt Bedrup är plump i sin presentationen av Kenta.

Ögonoperation

Jag hade gått och väntat i en och en halv månad på den här operationen. En ögonkirurg och hennes sköterska tog vänligt emot mig på ”Avdelning T” på Sophiahemmet. Vi diskuterade igenom mina frågor. Skulle det göra ont? Nej, lite känns det väl, menade de båda, men inte så överdrivet.
Är du spruträdd? undrade sköterskan.
”Inte nämnvärt”, sa jag.

Klockan 15.18 droppades en svidande lösning ned i ögat.

15.20 stack kirurgen sprutan med tandläkarbedövningsmedel i ögonlocket. Det stack till, sved och spände. Framförallt kändes det väldigt konstigt. En halv minut senare skars ett snitt och en tumörsutväxt, som bestod av vitt okontrollerat växande underhudsfett, avlägsandes. Pincetter och pianger arbetade ut tumören fullständigt. Därefter stacks en nål genom huden och tre stygn förseglade det öppna såret. Hela proceduren tog runt tio minuter.

Jag hade två alternativ, skära eller peela (vilket betyder slipa, eller hyvla). Jag valde att skära eftersom jag tycker att det lät tuffare. Hyvlingen skulle dessutom lämna ett öppet sår som behövde tas om hand medan ett klassiskt snitt innebär stygn istället.

Alldeles nyss fick jag ta en dubbel Alvedon mot smärtan som dunkande börjar infinna sig nu tre timmar efter ingreppet.

Jag kommer att kunna utföra mitt arbete som vanligt i morgon, vilket känns bra eftersom jag inte har en enda sjukdag detta läsår. Är dock tvingad att vara ledig en lektion i nästa vecka då stygnen ska dras.

Den här typen av tumör (jag har glömt vad den heter) är inte helt ovanlig. Men jag har aldrig sett någon ha den. Länge trodde man att den berodde på höga kolesterolvärden i blodet. Men detta är nu reviderat. Vem som helst kan drabbas av okontrollerat växande underhudsfett kring ögonen.

Grådag


När solen skiner och det är varmt (som det har varit i helgen) får jag ofta känslan av att så här kommer det att vara för alltid. Därför kändes det konstigt när det var kallt och regnade imorse.

Ganska skönt var det ändå eftersom jag ju har ett inomhusarbete och också mycket att göra.
Eleverna ställer mer in sig på att det är jobb som gäller under gråa dagar, och inte som förra veckan, att sommarlovet redan har börjat.

När jag kom hem satt jag med Märta och tittade ut på den här stillsamma bakgården och himlen som verkligen var grå.

En grå dag,
som
eventuellt bara
är
en i raden,
av flera gråa dar…

Teknikdag som slutade lyckligt


Idag hade jag två ärenden i två olika affärer, nummer ett: att lämna in min mobiltelefon, som inte längre kan överföra bilder till en dator pga av glapp i kontakten. Två, att byta klockan på bilden som inte fungerar trots att den är helt ny.

Jag hade två års garanti på den ganska dyra Ericsson-telefon,men skulle strax bli varse att den inte var någonting värd. Killen på Phone-House kunde direkt konstatera att mobilen var fuktskadad. ”Fukt och vattenskador” är ju som alla vet det värst tänkbara scenariot vid mobilproblem.
”Hur kan du se att den är fuktskadad?” undrade jag.
”Det ser man här”, sa han och visade upp laddningskontakten, som var lika grönärgad som stadshustaket.
Fan! var min första tanke. Men så kom jag på att jag för en gång skull hade tagit en försäkring.
Med försiktig optimism tittade jag bland papprena ( ett helt A4 kuvert för den här telefonen). Jo, där låg den, extraförsäkringen som jag övertalats att teckna då jag köpte telefonen.

Det är är sällan jag tar försäkring på några extra saker.

Men efter att ha haft flera telefoner som har blivit ”vatten – och fuktskadade ” – hade jag den här gången slagit till. Det var också första gången jag hade köpt en dyr 3 -G mobil (som behövdes för kommunikation från Fårö). Den hade kostat strax under 3000kr.
Phonehousekillen tittade på min försäkring.
”Med den där får du en ny telefon!” sa han.
Jag som tidigare har retat mig på den där avgiften som dras var tredje månad på 174 kr från mitt konto, kände nu ett inre jubel bubbla upp. Det var värt något att ha den där.
Det var bara att skriva under en skaderapport och så fick jag en tid att komma in och hämta den nya mobilen. Nu på tisdag. Självrisken är 500. Men det är det ju klart värt.

En minut senare stod jag vid disken på Teknikmagasinet. Killen där (det är alltid män som jobbar med tekniska saker) kunde bara konstatera att klockan var trasig och jag fick frågan om jag ville ha tillbaka vad jag betalat, 400. Jag, som hade förväntat mig att de skulle skicka klockan på lagning, och att jag till slut skulle få dyka upp i Sverker Olofssons Plus, kunde nu gå ur butiken lugn och ljus i sinne.

Det här måste vi fira, sa jag till Heléne, vad vill du ha att äta?
”Plankstek”, sa hon.

Tid


Sent inlägg denna kväll, har varit ute och firat mamma Barbro som fyller 69 idag. Ett år kvar till 70. Tänk vad åren går snabbt.

På den här bilden är mamma förmodligen 34 år, vilket innebär att hon är 12 år yngre än vad jag är idag. Det är jag som är den peparkakstuggande killen i kalsonger som avnjuter ett sommarlov. Min tidsuppfattning var då att livet var oändligt. Kidde syns långhårig vid fönstret i AIK-tröja (eftersom jag höll på Djurgården) i Storstugan ute på Gällstaö. Märkligt det där med tid.

Sweet Soul Sister

Jag minns när jag en dag, det måste ha varit 1989 eller 90, slog på TV:n och fick se videon till ” Sweet Soul Sister” Jag minns att jag redan då hade en skiva med The Cult i min ägo. Jag tyckte att de var ganska bra, men ändå långt från favoriter. Nu hade något hänt. De hade gjort ett oerhört bra album, där Sweet Soul Sister bara var en av ett tiotal enormt bra låt! The Cult hade plötsligt fått en del av Led Zeppelins tyngd, samtididigt som de hade behållt sina new wave influenser.

Jag minns att jag var fattig vid den här tiden och läste litteraturvetenskap bara för att det var spännande och att det skulle vara bra för min planerade författarkarriär. Jag satt och hängde över dammiga och inte alltid så roliga skönlitterära verk och tidskriftsluntor och fick använda en alltför stor del av studielånet till kurslitteratur.
Jag skaffade dock ganska snabbt fram resurser till Sonic Tempel, som The Cults mästerverk heter.

torsdag kväll

Ikväll var N, en gammal god vän till mig på ett av sina årliga Stockholmsbesök. Vi hamnade av en slump på Mosebacke Etablissemang, där ett band som mestadels specialiserat sig på Frank Sinatra covers spelade. Vi fick reda på att det på dagen är elva år sedan Frank Sinatra lämnade jordelivet.

Bandet som bestod av svenska män i 30-40 -års åldern, var mycket skickliga på sina respektive blåsinstrument. Trumpeter, saxofoner, fagotter, och tromboner var det som dominerade scenrummet. Sångaren lät som Sinatra eller bättre, i vart fall rent tekniskt. På något sätt förstod jag för första gången i mitt liv varför den här typen av musik har gått hem så i alla läger, även hos många vänstersympatisörer. Det är New York – elegans, coctail, amerikansk socité och The Big World ut i fingerspetsarna. Bandmedlemmarna i svarta kostymer, slipsar och flugor som på en galamiddag, underströk feststämningen.

N hade två trevliga vänner med sig. Båda är advokater. I pausen berättade den ene, att han hade intresserat sig för Styckmordet som Allmänläkaren och Obducenten anklagades för i mitten av 1980-talet. Advokatvännen verkade oerhört insatt i fallet med läkarna som nu försöker bli rentvådda från alla misstankar om inblandning i mordet. Men när det var som mest intressantast satte bandet igång att spela igen. Jag bestämde mig för att ett set av Sinatra-låtar var fullt tillräckligt. Jag tog mig en promenad hemmåt genom det folkligt myllrande Södermalm.

Kristendomsundervisningen


Det har inte varit helt lätt att styra tillbaka undervisningen i normala banor igen efter det engagerande filmprojektet. Extra svårt eftersom det är SO och religion. Kristendomen är vad som återstår i detta ämnesblock.

Idag slogs jag av hur oerhört marginaliserad kristendomen är idag. Bara en liten del av eleverna konfirmeras, fyra stycken i min klass. När jag var femton var det nog ingen i klassen som inte gick och läste. Det ingick i vår kultur. Idag är majoriteten av eleverna inte ens döpta i kyrkan. Hur kommer det att se ut om tio år?

”Gud finns ändå inte, varför ska vi läsa om sånt som inte finns” , stönade många elever.
”För att ni ska ha kunskap om att olika religioner har påverkat olika samhällen väldigt mycket, bland annat ”, säger jag. ”Inte minst vad det gäller lagar och regler”.

Efter att en hel del negativism hade brutits ner till neutralitet, hade nittio procent ritat en bild av hur de uppfattade Gud, om det nu ändå fanns en möjlighet att denne fanns. Till uppgiften (som normalt sett är ganska populär) hörde också att ställa en fråga om vad som helst till denne Gud.

Övningen syftar till att få dem att förstå varför människor i alla tider har haft en slags behov av en högre sanning, något som förklarar, skänker mening åt den här gåtfulla och korta vandringen.

Kabelproblemet

Förutom att det här ser fruktansvärt fult ut, blir det allt knepigare att dammsuga. Hur jag än försöker organisera sladdarna till all ny teknik, blir det fel eftersom sladdarna ska åt olika håll och att olika apparater har sin egen kabellängd, vilket leder till kaos kring el- och grenuttag.
Jag blev glad då IKEA började saluföra en så kallad kabelsamlare och köpte en sådan, bara för att inse att den inte fungerar i praktiken. Därför åkte den med allt annat skräp till Östbergatippen i höstas.

Det ska bli intressant att se hur framtidens lösningar kommer att se ut. Problem är ju till för att lösas, och den som kommer på en simpel lösning som fungerar kommer bli miljardär. Kommer sladdar vara inbyggda i väggarna, eller är batterier lösningen på problemet?

Andra saker som irriterar är alla dessa transformatorer som medföljer det mesta av elektronien idag, tjocka klumpar på kontakterna, samt att sladdar, speciellt handsfreeset till mobiler, gillar att sno sig.

Är det någon av er bloggresenärer som har några tips till mig kring den här frågan är jag ivrig att lyssna.