Söder runt

Idag tog jag mig upp ur soffan och gick Söder runt. Det lär vara ganska precis en mil, och den första gången jag så systematiskt gick runt vattnet. Jag startade på den östra sidan, där jag bor, ovanför Norra Hammarbyhamnen, gick sedan rakt över till den västra udden och rundade Bergsundsstrand. Fortsatte där längs Söder Mälarstrand och anlände slutligen vid Londonviadukten och var tillbaka vid Norra Hammarbyhamnen. Något jag upptäckte var att de vid Söder Mälarstrand har byggt om så att det numer är trevligt att gå där.
Det tog ungefär två timmar. En vältränad joggare tillryggalägger den här sträckan på en fyrtio minuter. Det är nog sådan jag innerst inne vill vara, men är än så länge beredd att betala det smärtsamma priset.
Befarar att jag kommer att få blåsor under fötterna, men det var det värt.

Den långa vägen ut ur Helvetet

Har nu läst ut Göran Skyttes bok, som trots att Skytte har blivit högerkristen, var intressant och lärorik. Jag fick en fördjupad syn på vad det måste innebära att ha fått en riktig religiös tro. Den innebär enligt Skytte, sammanlagt fem nivåer, och där befinner jag mig efter vad jag förstått – som de flesta andra andra i det här landet- på första stadiet, medan Skytte gått igenom alla fem.

Så nu är det dags för lite nedbrytande litteratur igen. Fastnade för den något märkliga titeln ”Den långa vägen ut ur helvetet”, som är namnet på Marilyn Mansons självbiografi. Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa den då jag gjorde ett första besök på Sience Fiction Bokhandeln häromdagen.
Manson är en artist som har fascinerat – och skrämt -en hel värld. Han har tjänat miljoner och åter miljoner dollar på att reta upp, sprida skräck, skandalisera och framför allt sälja skivor, attityd och livsstil till de amerikanska högerkristnas barn.

En kreativ och begåvad konstnär är han utan tvekan, Marilyn, och åtminstone ett riktigt helgjutet rock n roll verk har han fått ihop. Albumet heter Mechanical Animals, och kom 1998.

Göran Skytte


Jag fick en julklapp förra året, en bok skriven av den gamle vänsterjournalisten, Göran Skytte. Jag blev förvånad över titeln ” Omvänd”, och läste sedan på baksidan.
Jo, Göran Skytte har blivit en bekännande kristen på äldre dar.

Jag som alltid har förknippat Göran Skytte med samhällskritiska tv-program, och syrliga kolumner i Aftonbladet. En alltid hånfull och distanserad hållning till allt borgerligt och religiöst. Jag hade svårt att få det hela att gå ihop att han nu skulle ha blivit kristen. Hade Skytte inte haft något med Mikael Wiehe, och Björn Afzelius att göra också? Jo, just det. Han hade varit medlem i Hoola Bandoola en tid!

Men, tänkte jag, den gamla sextioåttavänstern upphör aldrig att förvåna. Av någon anledning försvann den här boken bland de andra böckerna i hemmet. Men nu när jag har börjat röja upp lite i hyllorna dök den upp. Omvänd. Jag började läsa den.
Det är spännande, den gamle vänstermannen erkänner att han under tiden för sitt hyllade program ”Skytte” som höll på i åtta år under perioder, gjorde återkommande och skamliga resor till Amsterdam och Berlin och att han också besökte prostituerade i Spanien.

Jag har inte riktigt läst ut boken, men så långt jag kommit ser jag tecken på att en stor förändring måste ha skett hos Göran Skytte, inte minst politiskt. Ingenting finns kvar av den gamla Vänster- Skytte, som idag tycks umgås obehindrat med kvinnoprästmotståndare, och näringslivstoppar som bedriver filantropisk verksamhet. Han skriver numer för Svd och är medlem av Svenska Kyrkan, men starkt kritisk mot den politisering (han själv tidigare måste ha applåderat) som har förstört kyrkan genom sin vänstervridning. Han är inte minst, mycket kritisk mot KG Hammars tidigare ledarskap och den försnällning som skett, då man försökt att anpassa kyrkan till det moderna samhället.

I boken nämner Skytte också att Mikael Wiehe är hans bästa vän. Jag får inte den ekvationen att gå ihop riktigt, men, men, de två är förmodligen inte så olika i själ och hjärta. Det är bara kostymerna som ser lite olika ut.
Det är spännande läsning. Boken har blivit en storsäljare och den har också kommit ut på pocket nu.
Mer om Göran Skyttes syn på prostitution, arbetslösa, dödsstraff finns att läsa och här.

Sony dscw 210

Idag köpte vi en kamera. Det blev en sån här, som just nu reas för 1690.
. Annars är priset ca 500 mer. Vi tog också en tilläggsförsäkring på 369. Då får vi en ny kamera om det skulle bli något fel på Sonyn de närmsta två åren. Den förra kameran var på 7.1 MegaPixels, medan den här är 12.1, vilket bland annat innebär en helt annan skärpa.

Försäljaren, en ung, mycket trevlig kille på Siba, berättade att det numer ”är mycket ovanligt” att en kund får rätt mot tillverkaren om det skulle uppstå något fel på produkten – även om garantin fortfarande gäller. Bevisbördan ligger på kunden numer, och där står man sig ju ganska slätt.

Så denna extraförsäkring kan kanske betecknas lite som en slags gammeldags garanti, en sådan man alltid fick på saker man köpte, förr, på den gamla goda tiden.
Den nya garantilagen som klubbades 2005 har alltså försvagat konsumenternas ställning rejält.
På eftermiddagen sedan, ägnade jag mig åt att plantera ner det som var kvar av basilikabusken från Willys, som inte blev helt använd i gårdagens matlagning, i en kruka.

Åter till verkligheten


Idag kan jag nästan göra vad jag vill, var en tanke i morse, och samtidigt dök i medvetandet upp en affisch jag sett ganska nyligen om en fotoutställning på Moderna.

Det är sällan jag gör någonting kulturellt numer, så efter lunch tog jag en promenad genom turistträngseln nedför Skeppsbron, och gick på den här utställningen, som jag faktiskt kan rekommendera för den fotointresserade. Efteråt kände jag mig lite rikare som person.
Såhär skriver Moderna om Åter till verkligheten:

Utställningen innehåller drygt 300 fotografier från 1970-talet av ett åttiotal, i huvudsak amerikanska och svenska fotografer. Den ger oss inblick i en rad verkligheter, personligheter och berättelser om livet och konsten. Fotograferna i utställningen är representanter för den klassiska svartvita fotografin, men de har utvecklat olika sätt att uttrycka sig.

Meditativt regn


Nu när regnet och lågtrycken verkar ha kommit för att stanna en tid, läser jag om sommaren 2007, som var en regnig och kall sommar. 2007 var samtidigt ett år med två graders högre temperatur än vanligt. Klimatförändringarna innebär inte att vi får varmare och soligare somrar, utan en högre årsmedeltemperatur, vilket främst innebär varmare vintrar.
Jag tillhör som tur var inte soldyrkarna som älskar att fara runt och leta badplatser. Jag kopplar av mer liggandes i soffan med en påse chips och en bok medan regnet vräker ner utanför.

Just nu läser jag ”2000-talets Per Gunnar Evander” Hans Gunnarssons En djävla vinter, som handlar om ett gäng tjugoåringar som lever ett tämligen torftigt liv i mitten av 1980-talet i Finnspång. Hans Gunnarsson är verkligen en mästare på att hitta dramatiken i det lilla.

Köp- slit- och- släng


Häromdagen gav H:s Canon upp. Vi var på Thåström. H skulle ta några bilder från vår ganska gynnsamma position i publiken, medan dagsljuset ännu hängde kvar. Normalt sett ser man ju inte hur Thåström ser ut nuförtiden, eftersom det mest riktas strålkastare mot publiken på hans spelningar.
Men kameran vägrade, på displayen visades meddelandet ”Fel i minneskort”.
Synd, men det är väl bara att byta minneskort för några hundra och så fungerar den igen. Är det något allvarligare täcker säkert garantin, sa jag.

Men när vi dagen efter kom in med kameran, som vi trodde hade två års garanti, sa biträdet på OnOff, (inte helt utan triumf i rösten) att garantin numera bara gäller i ett år. Däremot är det tre år på tillverkningsfel. Ville vi lämna in kameran för 400kr och få det utrett?
”Vad innebär det”, undrade H.
” Om man kommer fram till att det är ert eget fel, så får ni inte tillbaka de 400, utan ett kostnadsförslag. Om det är tillverkningsfel får ni den lagad och slipper betala någonting.” , sa Onoff-killen.
” Vad kan det tänkas kosta att laga den, om det är vårt fel?”
” Från sjuhundra och uppåt”
Vi diskuterade en stund, jag har varit med om den här situationen förr, och den har alltid vägt till fördel för tillverkaren, så vi bestämde oss för att låta kameran gå till historien. Sorgligt på en så bra kamera, men eftersom den inte kostar mer än ca 2000 kronor idag, kan man lika gärna köpa en ny istället för att laga den gamla för 1500 utan att få någon garanti för att den inte snart brakar ihop igen.
Så nu ligger batterierna i batteriholken nere på Konsum, minneskortet i skrivbordslådan och kameran ska kasseras så snart som möjligt på någon elektronikdeponi.
Men det viktigaste av allt, ett nytt sug har börjat växa fram efter en sådan här, för fjortonnittinio:

Sommarsöder


Söder på sommaren är väldigt annorlunda det Söder man lever på under andra årstider. Det är framförallt lugnare, sömnigare. Många söderbor ger sig av på semester.
Turisterna från andra länder som kommer till Stockholm ser antagligen mestadels Plattan, Drottninggatan och kvarteren däromkring ner till Kungsträdgården – kommers Stockholm – och naturligtvis- Gamla Stan och möjligen Djurgården. Många turister åker också ut till den världsberömda archipelagon.
Färre hittar till Söder, när väl utsikten från Fjällgatan är avklarad och fotograferad. Men nu läste jag ett reportage i Södermalmstidningen att man börjat köra ”Milleniumresor” till Södermalm för turister från hela världen som har fastnat för Stieg Larssons deckare, som ju till ganska stor del utspelar sig på Söder.

Söder ser egentligen inte mycket ut för världen och det tar mer tid att upptäcka det som är trevligt här. Skulle tro att det – förutom Milleniumresenärerna – mest är svenska turister som hittar hit.

Alex Schulman, DNs framtida kulturredaktör?


Alex Schulman har skrivit på DN om bloggarnas betydelselöshet, och det rör mig egentligen inte. Jag har inget intresse av att försöka påverka någon med mitt bloggande. Det är väl ett väldigt fåtal bloggare som lyckas med det, Schulman, Bildth, Blondin Bella och några till kanske.

Det som jag tycker är lite märkligt är att det blir en sådan debatt kring hans uttalande. De texter jag har läst av Schulman, kanske ett tjugotal till antalet, har ibland varit ganska underhållande, men inte mycket mer.
Att en person som egentligen inte avhandlar mer än yta, får ett så stort utrymme, tycker jag speglar förflackningen på kulturens område i det här landet.

Farfar Simon

Idag när jag satt i stugan i Överby föll min blick på en tavla av Simsonrederiets 18 fartyg. Som så många gånger tidigare tänkte jag att jag kunde ha varit en brat med stekarfrilla på Stureplan nu. Kanske rentav chef för något framgångsrikt företag. Om farfar hade överlevt kriget, hade jag garanterat varit en helt annan person. På ont eller gott. Jag hade förmodligen fostrats i en mer borgerlig tradition hade kanske inte kommit i kontakt med punken, eller haft jobb som det jag beskrev häromdagen i inlägget ”Bacongubben”.

Jag hann aldrig träffa min farfar, Simon Carlsson. Han dog redan 1939, 43 år gammal, när min egen far var ett spädbarn. Olyckliga omständigheter gjorde att farmor förlorade hela förmögenheten, vilket innebar att jag endast fick en jämngrå medelklassuppväxt.
Mer att läsa om Simsonrederiet , som låg på Skeppsbron 16, i Stockholm, finns att hämta i den här länken. Den går till min farbror, Bo Carneheims sida om rederiet. En del kanske undrar varför jag heter Carneheim och inte Carlsson, och det beror på att namnet Carneheim togs på 1950-talet då myndigheterna gick ut och rekommenderade folk med ”son”-namn att hitta på egna, mer orginella efternamn.


Här är några av fartygen som fanns i rederiet 1939. Simon Carlsson dog efter att ha fått gammalt blod vid en blodtransfusion.