Härom veckan var jag hembjuden till en kompis, M, som är musikintresserad. Vi pratade om den gamla svenska 1970-talsproggen, som under en period under 1990-talet lockade japaner att vallfärda till Stockholm för att dammsuga den svenska second hand LP-marknaden, på artister som Blå Tåget, Hoola Bandola och Gudibrallan. Vad fann dessa asiatiska skivköpare egentligen i låtar som ”Fy på sig Sosse”, eller ” Staten och Kapitalet”?
”Det är själva samlandet, och ägandet.”, sa M.
Efter att ha avnjutit en mycket god middag ville han visa mig sin egen samling av svensk progg. M bor i en villa utanför Stockholm, och vi gick upp till övervåningen där M har sitt data- och musikrum. Där fanns hyllmetrar med LP- och CD-skivor, kanske tre gånger så mycket som jag själv har. Men detta var ändå bara en liten bråkdel av vad han hade i sina hårddiskar. M hade 4 terawattsdiskar fyllda av musik, att jämför med mina kanske 90 gigabyte. Vi satte oss framför hans gigantiska dataplattskärm och M öppnade ständigt nya kataloger tills det nästan gick runt för mig i huvudet. Han hade mycket saker som jag själv länge har suktat efter inom svensk progg, som t.ex. Thomas Wiehe, Mikael Wiehes bror (som enligt mig skulle ha varit den stora kända proggstjärnan i Sverige istället för brodern). Han hade också Turids samlade produktion.
”Snälla, skulle du kunna bränna Wiehe och Turid åt mig, givetvis betalar jag för skivorna!”, sa jag.
”Självklart betalar du inte för skivorna, de kostar mig bara ett par kronor styck”, sa M ivrigt. Han verkade lycklig över att kunna göra en Turildfrälst broder glad.
När jag hade kommit hem hade jag ytterligare 20 gb med artister att lägga in i min hårddisk. Jag kände en slags trygghetskänsla över att ha erhållit T Wiehe och Turidplattorna medan jag lät Balladen om BB fylla vardagsrummet. Underbart!
Men sedan dess har det varit tyst från mina datorhögtalare. Jag har nu tiotusentals låtar i mp3- format, men nöjer mig med att de finns där så snart jag skulle vilja lyssna på dem. [youtube https://www.youtube.com/watch?v=6kbHNc2qy_4&hl=sv&fs=1&w=425&h=344]
Eftersom jag har koll på det mesta inom musikvärlden sedan 1975, så tipsar jag om en guldskiva. Nämligen Björn Afzelius dubbelcd med alla kanonlåtar han skrev. ”Ikaros” får mig att gråta varje gång. Den bästa låt som skrivits om föräldraskap!Vila i frid Björn (RIP), du var den bäste av alla proggare…
Den första skivan var riktigt bra, med Bläckfisken, Dialog i Mariagränd, Fienden, etc.Sedan blev det mycket dravel om ”kampen i Niqaragua”osv , alltmedan Björn stod och skålade med sin trettio år yngre älskarinna på lågskatte godset nere i Italien. En lika stor hycklare til ”vänsterman” som vapendragaren Mikael WieheMagnus Uggla har förresten gjort en tolkning av en gammal Wiehelåt om detta hyckleri.