Anders Ångest

Nylle och jag 1978

När jag nu ska börja beskriva det jag minns om Anders Ångest kommer frågan upp, när startade vi egentligen bandet? Var det under första eller andra året på gymnasiet? Jag får ta ett tidningsklipp till hjälp.

Den första notisen är daterad 14 december, 1979. Vi gick alltså i andra ring och bestod av fyra killar som läste tvåårig Social Linje, vilken då var en slags förlängning på nian. Nylle, Amilion och jag gick i samma klass, Larry i paralellklass. Jag var ingen ambitiös elev och tog inte tillräckligt ansvar för min inlärning, vilket resulterade i att jag gick ut med strax under 3.0 i snitt. Jag tror att lärarna betraktade mig som omogen. Nylle och Amilion hade betydligt högre betyg. De läste på till proven och ställde mer intresserade frågor till läraren. De var alltså den typen av elever jag nu själv som lärare tycker är enklast att samarbeta med.
Hursomhelst, de första skriverierna om Anders Ångest nämner oss som en nystartad grupp och att vi är det enda punkbandet i stan. Vi hade någon eller några spelningar bakom oss vid det tillfället.Bandet hade kommit till genom att Tomas Amilion Nilsson, från ”Attityder”, Mikael ”Nylle” Nylander,(som gick i min klass) och Per ”Larry” Normark från ”Tommy Rönnlund band” började repa in lite Ebba Grön – låtar ihop bara på skoj. Tanken var att kanske uppträda på någon ungdomsgård om vi tyckte att det lät bra.

Det infann sig direkt en god kemi, vi hade samma typ av humor,någorlunda likartade referenser musikaliskt i det att vi gillade Ebba Grön och Sex Pistols och där började det växa fram något. Vi gjorde en spelning på Hagagården med Ebba Grön -låtar och något gammalt Falsk Andedräkt- alster och detta var tänkt att vara allt. Men så började plötsligt Amilion skriva en massa nytt BRA material, låtar som vi repade in. Jag pratade med Nylle tidigare ikväll och vi kom fram till att Amilion skrev allt vårt material med undantag av låtarna Yrkesskadad, som är ett verk av mig, samt Lyssna, som Nylle gjorde.
Amilion- den egentlige Anders?

Plötsligt hade vi genom Amilions kreativitet en egen repertoar med riktigt bra låtar som Mitt Hjärta, Flickan och Traditionen kväver mig. Ryktet var igång om att det återigen fanns ett punkband i stan.

Såhär skriver Andreas Dahne om oss. (Dubbelklicka)

En lustig sak jag lagt märke till då jag gått igenom skriverier i VK och VF kring vårt band, är det övergripande grundtemat alkohol, droger, fylla och nykterhet. Journalisterna måste ha fått det som huvuduppgift av redaktörerna: ”Åk till Ordenshuset ikväll och skriv om nykterheten!” Det blir parodiskt. Jag har många fler klipp om spelningar där detta område också har högsta prioritet. Eftersom vi just då vi började med bandet var under arton, var det inte tillåtet att dricka.Men man kan nästan få för sig att hela tillställningarna anordnas för att hålla ungdomarna nyktra. Vi hamnade hela tiden i diskussioner med arrangörer om inmundigandet av alkohol. Sanningen var att vi, liksom de flesta andra i den dansande publiken nästan alltid hade stärkt oss lite innan spelningarna. Att vi ofta uppträdde i IOGT:s regi berodde inte på att vi var helnykterister utan på att de var de enda som verkade betrodda att anordna och organisera spelningar. Man tog några glas, kanske en sjuttiofemma gyllenbrunt pärenvin för att komma i stämning. Själv uppträdde jag aldrig någonsin berusad som det påstods. Kanske lite lätt salongs – men inte mer.

Vid ett tillfälle hade jag ont i halsen och hittat en flaska Vademecum hemma i badrumsskåpet. Jag tänkte att det är perfekt, då får jag lindring för halsontet samtidigt som det maskerar alkohollukten. Vademecumet ledde dock nästan till att jag fick gå av scenen eftersom alkoholinspektören trodde att jag drack sprit ur denna lilla butelj. Den lojala publiken började skandera att organsiatörerna av spelningen var smygfascister och vi fick fortsätta spela. Det kan inte ha varit kul att heta Robert Westergren den kvällen, vilket också märks på bilden.

Vid den här tiden försökte jag inte längre övertala dem jag spelade med att vara punkare. När det kom till medlemmarna i Anders Ångest, så hade det ändå varit en helt omöjlig uppgift. Amilion var den ende som kanske identifierade sig med punken och jag nöjde mig med det. Jag hade vid den här tiden själv också slutat att bry mig så mycket om att ha den ”rätta punkstilen” och börjat låtit håret växa igen. Nu hade jag blivit introducerad för tidiga 70-tals – Rolling Stones, och tyckte vid det här laget att de var det bästa som hade existerat. Nylle och Larry var mer åt pop – countryhållet egentligen. Men Larry gick i början med på punkklippning, kavaj med badges av gamla nazistförbrytare, och mörka solglasögon under våra spelningar. Nylle var det stört omöjligt att få svida upp. Poplockarna och – de bland discofolket populära stuprörsjeansen – skulle han behålla till vart pris.

Lart rökandes en cigarr hemma hos mig

Anders Ångest inspirerade nog många att våga kliva ur garderoben. Snart fanns ett tiotal punk eller Nya vågen-band i stan: The Sämst (som var våra nära vänner) Caligulas Barn, Pinheads, El Alamein, Attack, Snutslakt mfl.

Jag och Amilion

Patrik Panik http://www.punktipset.se/band.asp?id=17, musikforskare skriver på sin hemsida att vi mellan 1979-82 spelade ihop ca 25 gånger vilket jag tycker låter lite. Men så var det säkert, det är inte kvantiteten utan kvalité som räknas. Vi spelade några gånger till bla på Scarinska villan 1996:

samt på min och Nylles 40-årsdag. Då Nylle fyllde 40 var det dock Putte Björkman från ”The Sämst” som höll i basen.

1980 gav vi ut en singel med tre låtar. På skivan medverkar en femte medlem: Jan Balzar, med politisk agitation som låg i tiden. Jan Balzar var punkare ut i fingerspetsarna och en mycket nära vän till gruppen.

För den som vill ha ett smakprov på hur Anders Ångest lät kan följa länken nedan till Farbror Punk:http://farbrorpunk.blogg.se/2008/march/umea-rocks-3-anders-angest.html

En artikel om våra vänner The Sämst.