Varslen ökar och den ekonomiska aktiviten avtar.
Jag hörde att 1000 lärare ska varslas och frågade – när jag satt inne på chefens kontor häromdagen – hur blir det i vår kommun? Hade hon sett några tecken på att lärare kommer bli av med jobbet i Huddinge?
Nej, hon tror att vi kommer att klara oss. Men man vet aldrig.
Läste en artikel om att arbetslösheten snart kommer att nå elva procent: http://www.e24.se/pengar24/jobbkarriar/artikel_1185905.e24 . De som blir av med jobben har ingen köpkraft och de som fortfarande drar in en lön blir mer försiktiga, vilket resulterar i att många marknader – och därigenom arbetstillfällen försvinner. Skatteintäkterna avtar med försämrad materiel välfärd somföljd.
Det var för att motverka denna onda spiral som man började anamma den brittiske nationalekonomen Maynard Keynes ekonomiska ideér från och med trettiotalsdepressionen. I lågkonjunktur ska man (staten) konsumera sig ur krisen, och i högkonjunkturer hålla tillbaka och fylla ladorna. Detta system fungerade bättre i en tid då ekonomin var skyddad av nationsgränserna och stannade i landet. Men stimulansverktyget används fortfarande i viss utsträckning. Exempel på detta kan vi se i USA, Frankrike och Tyskland där regeringar går in och stöttar inhemska banker och industrier för att få hjulen att snurra.
Keynes ideér, eller den ”keynesianska” politiken anammades i hög utsträckning av de flesta västregimer (med start i USA) fram till i början av 1970-talet. Då hade man tröttnat på Keynes. Milton Friedmans klassiskt liberala teorier mer populära. Med de politiska ledarna Thatcher och Reagan började dessa de liberala teorierna användas i praktiken, med ökande klasskillnader – med ett gödslande av de rikaste som resultat. Sverige valde att ställa sig vid sidan av på både 70-80-talen, som ett av de absolut rikaste länderna i världen. Vi fortsatte att tillämpa den keynesianska politiken, lånade upp pengar för att upprätthålla högkonjunktur, medan övriga VästEuropa och USA gick igenom kraftiga lågkonjunkturer.
När krisen sedan hunnit ikapp även Sverige i början av 90-talet hade Sverige en enorm stadsskuld. Vi kunde inte längre fortsätta låna till konsumtion, och förlorade i ett svep en fjärdedel av vår marknad. Arbetslösheten steg enormt och det var krigsrubriker om massarbetslöhet. Jag läste statsvetenskap vid den här tiden och fick av en uppgiven föreläsare i nationalekonomi höra att Sverige nu tillhörde fattiglapparna i Europa. Vi fick sälla oss till länder som Polen, Grekland, Slovenien och Rumänien.
Under det glada 80-talet hade det varit hur lätt som helst att få arbete inom till exempel handikappsvården. Inte sällan var det dubbelbemannat. Man satt overksam i soffan i personalrummet under dagarna. Då svångremmen sedan drogs åt hann man inte med alls. Svensken fick nittio procents ersättning redan från första sjukdagen och arbetsmarknaden var ”överhettad” på så sätt att industrin inte fick tag på någon arbetskraft. Socialdemokratin hade förklarat krig mot arbetslösheten och lyckats pressa ned den till under två procent, vilket i sin tur ledde till hög inflation och att svenska varor blev dyra att köpa in. Det var de sista åren av ”den tredje vägens” ekonomiska politik. Ett slags mellanting mellan kapitalism och planekonomi.
Sedan drabbades även Sverige av den den globala marknaden och folket fick lära sig att vissa jobb var riktiga jobb (de inom privat sektor) och de inom offentlig sektor tvärtom. Den offentliga verksamheten gick igenom ett riktigt stålbad vilket märks bland annat i en förämrad kunskapsnivå idag. Skolkuratorer, psykologer, resurspersonal för anpassade studiegrupper, allt skars det ned på.
Enligt experterna har vi än så länge bara sett inledingen på arbetslösheten. Den är hursomhelst oroväckande ur flera aspekter, inte minst den sociala.
Samtidigt är det uppenbart att vi kommit till någon slags ”vägs ände”. Stimulerad ekonomi betyder ökad materiell konsumtion vilket inom en inte alltför avlägsen framtid leder till fullkomlig ekologisk kolaps. Vi kan inte fortsätta att föröda den jord vi lever av.
Vi har kommit till en punkt där jag tror att vi måste ställa oss frågan om den materiella fasaden, strävan efter större hus, större bil och båt, flådigare inredning och prylar verkligen är viktigare än framtida generationers överlevnad.
Det vore nog inte helt fel med ett par årtusenden av eko-fascistisk diktatur.
Bra sensmoral. Jag är helt anti hela konsumtionshysterin, anser att folk i in omgivning är dumma i huvet som måste ha senaste plasmatvn, mobilen, osv. Själv lyssnar jag ofta på vinylskivor, har samma stereo från 1981 + cd spelare från 1993. Allt funkar suveränt. Mobilen kostade 600 kr och har radio. Min bil är från 1989 och rullar än. Vad jag menar är: folk är dumma i huvet som tror att tv-reklamen gör dom lyckliga! Har man gott om pengar så ut och res för fan. Se världen. Inte en plasmatv.
Resande med flyg är också i allra högsta grad miljöförstöring, Tenderbeat. Och din mobiltelefon är inte mindre miljöförstörande fast den kostar 3000 kronor mindre. Nej, vad jag hoppas på är en tid då vi kan värdesätta det vi har i vår egen direkta inre och yttre omgivning istället;-DI somras när jag satt i djupmeditation i 7 timmar var jag ingen speciellt miljöförstörande person.Inte heller då jag konsumerade den närproducerade ekologiska vegetabiliska maten.
Jag sa inte att man måste flyga för att resa ut i världen om man är tät. Båt eller tåg.Mobilen – ja den miljöförstöringen ja, det där med radiovågorna som förstör träden. Nja. Jag är inte helt med på den tråden…Bevis krävs:)Att jag köpte en billig mobil nämnde jag för att visa att man behöver inte göda Sony Ericson och Nokia med alla nya dyra modeller hela tiden. Min sensmoral: gå inte på all reklam så blir miljön bättre.
Ja, det här med reklamen..visst förstör det miljön en hel del. Men för att få tillgång till kuponger och kampanjer för att köpa billigare mat, så känns det lite tvunget att gå igenom den.Det är ju tur att den kan återvinnas också.Lotta