Att göra en Johnny

När jag och min dotter Mischa träffas är det ofta över en bit mat på restaurang. Sist sågs vi på en indisk krog nere vid Skatteskrapan. Vi har våra favoriträtter. Min är Palak Poneer, Mischas Chicken Tikka Butta Masala. Kyparen som kom med vår mat den här kvällen såg väl inte sådär jätteintresserad ut av oss. Det är något jag upplevt ganska många gånger på just indiska restauranger, de ler inte, kan nästan vara buttra utan att för den sakens skull vara otrevliga. De är helt enkelt inte västerländska, ett drag som jag förövrigt kan tycka är ganska skönt; Med ständiga kommentarer som ”smakar det gott” , påklistrade dricksleenden och någon som ständigt ska vara på en vid bordet och serva, kan ett restaurangbesök bli ganska enerverande.

Nu fick vi hursomhelst in vår mat och min dotter sa: ”Ja, han var ju inte så supertrevlig direkt”.

Jag ryckte lite på axlarna men började sedan skratta åt en sak jag helt hade förträngt.
”Vad är det som är roligt”, sa Mischa och jag började berätta om mitt första besök på en riktig indisk restaurang. Det var i slutet av åttio eller början av nittiotalet, och då existerade det knappt några restauranger från den delen av världen i Stockholm. Jag och Johnny, som några år senare bosatte sig på en Kibbutz, hade bestämt träff på denna nystartade restaurang som låg nere vid Nytorget. Jag var inte sådär jättesugen på att pröva på något nytt. Jag var van vid Lilla Paris, Gröne Jägaren eller China Hall och det räckte gott för mig. Men Johnny som insisterade på att vi skulle gå på indisk restaurang lyckades ändå övertala mig.
Detta första möte med den indiska kulturen var för mig en besvikelse, med osedvanligt dålig service, omfattande allt från att vi hade fått vänta allt för länge på att beställa (trots att restaurangen var i princip tom) till att vi inte fick in vad vi hade beställt, och att vi till råga på allt inte fick in maten samtidigt. Dessutom hade personalens utstrålning varit – ja, faktiskt fientlig.

Jag minns att Johnny log lugnt åt min upprördhet och tände en BeeGee, som var en slags kort och tunn brun cigarr. Han var just hemkommen från Indien som han älskade och hade gjort många och långa resor i. Han hade lärt sig att massera och meditera och det var som om han hade tagit med sig det där lugnet hem, en slags sävlighet som man bara kan stöta på ute på landsbygden i tredje världen och i Cristiania. Johnny var en riktig backpacker; nu hade han liftat runt i Indien utan några egentliga pengar på fickan, och han var fortfarande klädd som under resan, i stora haremsbyxor, en tunn blus, ringar och tingeltangel och långt Jesushår. Han var som vanligt utmärglat smal och hade rest runt med en minimal packning som fick plats i en läderränsel på ryggen och ändå lyckats umgås med fattiga som rika, de som stod högst upp i kastsystemet och de kastlösa. På de tiden var det fortfarande fint med västerlänningar i Indien.

”Hur kan du vara så lugn och glad över att vi blir behandlade som skit.” sa jag. ”Jag tycker att indierna verkar otrevliga.”

Johnny berättade för mig att vi fått så dålig betjäning på grund av att vi var för mesiga.
”För mesiga?” sa jag: ”Vaddå mesiga?”
”Vi ler och är artiga, protesterar inte, och den här restaurangen testar just nu våra gränser, testar vår stolthet – vår manlighet”, sa Johnny lika lugnt.
I samma ögonblick försvann det där fromma leendet ur Johnnys ansikte och han sköt iväg en ristallrik i metall över bordskanten så att den med ett slammer slog i det glatta kakelgolvet en meter bort. Jag reste handen för att stoppa honom från att kasta ut min mat, men Johnny lyfte avvärjande handen, spände ögonen i mig och slog ut mitt Ramlösaglas över bordet. Samtidigt sträckte han på sig, snörpte ihop den lilla mustaschprydda munnen och andades in luft. Han var som en kobra innan attack och stirrade med arrogans och förakt på den kypare som nu hade vaknat till liv och börjat närma sig vårt bord.
På en engelska med stark indisk accent började Johnny skälla ut och kritisera den indiska kyparen för att vi inte hade fått beställa tillräckligt fort, för att vi fått in fel mat, för att huvudrätterna hade kommit in med tjugo minuters mellanrum och för att restaurangen inte behandlade oss med respekt.
Herregud, tänkte jag, och höll på att sjunka genom golvet, det här kommer inte att sluta väl. Vi kommer att bli misshandlade. Johnny gick verkligen på skällde och pekade finger, gestikulerade så att personal från köket kom ut. När han så tystnade tänkte jag ok, nu flyger de på oss. Jag väntade, men inget hände, förutom att kyparen (som visade sig vara restaurangägaren) helt hade ändrat sitt ansiktsuttryck. Plötsligt var han ödmjuk , nästan underdånig. Johnny hade med sina erfarenheter av Indien visat var skåpet skulle stå, och strax var vårt bord avdukat och uppdukat igen. Vi fick ny mat, ny dryck och till råga på allt korkade de upp en flaska vin som restaurangen stod för, då vi gick bugade sig hela personalen för oss, och jag minns att jag hade en stel översittarmin då jag spatserade ut.

Min dotter tyckte att minnet var kul. Vi var eniga om att indierna sedan i början av 90-talet hade gjort ganska mycket för att anpassa sig efter sina västerländska gäster. Och ingen av oss kände behovet av att ”Göra en Johnny”, åtminstone inte den här kvällen.