Alla inlägg av TOMAS CARNEHEIM

Historieberättare, sångare, poet. Nyligen invald i YTF (Yrkestrubadurernas förening) en gång i tiden startad av storheter som Cornelis, Fred, Pierre Ström, m.fl.

Bacongubben


När jag pluggade i början av nittiotalet , jobbade jag ibland extra på en städfirma. Den hade specialiserat sig på att städa ur hem där det hade brunnit. En måndagmorgon blev mitt team skickade till Årsta Centrum, en lägenhet hade brunnit där någon vecka tidigare.

I lägenheten hade det bott ett par. Efter branden var bara kvinnan kvar. Jag vill minnas att det var en trerummare. Paret hade separata sovrum och gemensamt vardagsrum. Det som skulle saneras inför ommålning var sovrummet där mannen bott. Det jag slogs av när jag kom in i lägenheten var hur starkt det luktade av mat, som av osigt bacon och ägg.
Det var märkligt att se lägenheten, att en ganska liten del av den var illa eldhärjad, medan tex köket och kvinnans sovrum såg orört ut. Vardagsrummet fanns det lite skavanker i men inte värre än att det kunde ordnas med färg och tapeter.
Kvinnan, som vi kan kalla Agnes, hade överlevt branden, satt i köket. Hon hade ännu inte hämtat sig efter den hemska händelsen och verkade vilja prata hela tiden. Hon propsade på att vi städare skulle ha kakor och kaffe redan när vi kom trots att vi sa att vi redan druckit kaffe på kontoret. Hon berättade att mannen (som hon varit gift med i fyrtio år och som nu var död) hade varit sängrökare. Han måste ha tappat glöd i sängen som tänt eld på hans rum. (Det här var innan de bromerande flamskyddsämnena kom som eventuellt kommer att göra många män infertila i från nu och framdeles)
Mannens rum hade snabbt blivit ett eldhav och Agnes hade vaknat av explosionen då fönstret i hans rum trycktes ut mot gatan. Inte mycket rök fanns då i den övriga lägenheten.
Hennes berättelse skakade om mig, men för mina arbetskamrater var det här förstås vardagsmat. De skämtade och pratade snart om någon fyllefest de hade varit på under helgen, och meddelade Agnes, som ännu befann sig i ett chocktillstånd, att vi måste börja sanera nu. Väggarna och taket skulle tvättas med något speciellt antifettmedel. Det var mycket jobb att göra.
Jag minns att jag stod med en lång svabbliknande käpp och skrubbade väggar och tak och att det var oerhört mycket fett som satt där. det rann ner över armar och bröst, ett riktigt skitigt jobb. Det ville liksom aldrig ta slut och jag fick gå och tömma hink på hink med oljigt vatten. Jag minns inte exakt när jag fick veta varför det var så mycket fett (jag var fortfarande ganska naiv) och varför det luktade just bacon. Men en av kollegorna upplyste mig roat: lukten och fettet var ju från gubben jag just var i färd med att skrubba ner från väggen! Lite senare fick jag också se en bild av honom. Han hade varit en stor och tjock man, en riktig pjäs. Och nu hade han alltså hamnat på väggarna och taket i sitt sovrum!
Vid lunch stannade jag kvar med Agnes i köket medan mina kollegor gick ner och åt pizza. Jag kände ett slags moraliskt ansvar att prata med henne och hade heller ingen speciell aptit. Jag antog erbjudandet om smörgås och läsk.
När dagen var slut var vårt uppdrag klart och målarna skulle kunna komma och färdigställa. Dagen efter satt jag förmodligen och lyssnade på någon föreläsning. Det var sista gången jag jobbade åt den saneringsfirman.

Thåström i Långholmsparken


Kunde inte motstå att gå och se Thåström ännu en gång, speciellt inte sedan jag fått tid att lyssna in senaste plattan som väl ingen har lyckats undgå och som är ett mästerverk.

Tyvärr missade vi Freddie Wadling, men hann se Anna Ternheim som faktiskt har imponerat musikaliskt på mig. Men hennes uppträdande var väl – ja – sådär, tycker jag. Lite väl mollstämt, låt efter låt, i vissa låter svängde det till som tex i ”What have I done”. Men på det stora hela kändes det som en ganska seg väntan på huvudattraktionen.

När så Sveriges ende riktiga rockstjärna klev på strax efter halv tio behövde jag en kraftig energikick, och det var precis vad jag skulle få. Thåström inledde med ”Släpp aldrig in dom här” var i toppform redan från start, for runt och dansade spastiskt, trixade och lekte med fraseringen i sångtexterna, och i lekfull kreativitet fortsatte konserten. Thåström verkade rentav glad- tackade publiken- även om han i vanlig ordning inte sa speciellt mycket mellan låtarna. Vi fick i alla fall veta att nya låten ”Långt bort” från senaste albumet handlar om hans döde vän, Hatte (Stiwenius).

Hinner eller orkar inte göra någon fullkomlig recension, men såhär skrev man om gårdagens konsert i Göteborg, och den överensstämmer lysande bra med med konserten ikväll. Vill bara säga att om ni (som gillar Thåström) får chansen att gå på någon av konserterna på den här turnen – som nu drar vidare juli ut – och en bit in i augusti – så gör det! Ni kommer inte att ångra er. Jag har inte sett honom såhär bra sedan 1999 och turnén till ”Det e`ni som är dom konstiga…”.

Min ”konstnärliga” bild av tiden

Idag när jag pratade med en man som verkar insatt i många saker, kom vi in på området tidsuppfattning, och hur man ser på tiden rent visuellt. Jag berättade då att jag har förstått att jag har en ganska udda syn på hur ett år passerar. Jag har alltid funderat på varför jag tänker på det som ett skeende som går motsols medan de flesta andra tänker tvärtom.
” Ok, då måste du vara vänsterhänt”, sa mannen.
” Nej inte alls”, svarade jag” däremot äter jag med kniv och gaffel i fel hand.”

Jag illustrerade snabbt på ett papper hur jag tänker mig att året börjar. Januari börjar på vänster sida och månaderna följer på sättet som visar. På bilden har det dock blivit lite fel i slutet av året där det är för täta streck mellan september, oktober, november och december.

” Jag antar att du är konstnärligt begåvad” sa mannen.
” Ja, kanske…”
”Jo för det verkar som om du arbetar mer med vänster hjärnhalva.”

När jag kom hem slog jag lite på nätet och såg då att de konstnärliga arbetar mer med höger hjärnhalva, något jag också hade på känn, men så dök jag på det här testet, med den snurrande kvinnan, och såg att jag tydligen jobbar med båda hjärnhalvorna eftersom jag såg henne rotera både med- och – motsols. Precis som 15% av det amerikanska folket. Följ länken och rapportera nedan om era testresultat!

Vanligt vatten


Reflekterade idag, då jag var ute på en ganska lång promenad med Märta, över summan jag årligen lägger ner på vanligt kolsyrat vatten. Eftersom det var varmt idag fick jag tex – vid två olika tillfällen – köpa halvlitersflaskor Jordgubbsramlösa, en ny sort som jag gillar.
Det måste vara flera tusen som går direkt ner i aktieägarnas fickor och avansen torde vara enorm. Hur mycket kan det tappade vattnet, plus kolsyra, plus jordgubbsextrakt kosta egentligen? Flaskan betalar man ju för utöver det vanliga priset.
Har hört att kvalitén på vattnet i en Ramlösa inte är vare sig högre eller bättre än det ur kranarna här i Stockholm. Så idén med att sälja det kolsyrat och i en fin flaska med en förtroendeingivande design var ju ett riktigt lyckokast för den som kom på idén.

Pitbulls igen


Igår hände det igen i Stockholm, för vilken gång i ordningen är oklart. Men nu var det i Blackeberg. Kamphundar av rasen Pitbull gick till attack mot oskyldiga människor som bets i ”bål och ben” så att de fick föras med ambulans till sjukhus. Expressen skriver att kamphundarna fick avlivas på plats av polisen och att ägaren – som inte haft hundarna kopplade- eventuellt gjort sig skyldig till ”vållande till kroppsskada”.
Man kan ju fråga sig hur det blir med den själsliga skadan. Det måste ju vara en skräck som sitter i för resten av livet.

Häromveckan träffade jag på en gammal arbetskamrat som var ute och gick med sina barn i Vita Bergsparken. Det yngsta låg i ännu i vagn. Han var rasande efter att hans barn nästan blivit biten av en kamphund som höll på att slita sig från sin ägare, en tjej i trettonårsåldern. Nu känner han sig snart tvungen att gå beväpnad med ett baseballträ när han ska ut med barnen! Var och varannan hund på stadens gator är en kamphund, som blivit någon slags statusleksak som föräldrar köper till sina tonåringar.

Det är förbjudet att gå runt med kniv och pistol, varför ska då folk få vara beväpnade med hundar? Som jag sagt någon gång tidigare. Jag möter hellre en varg än ett sådant här monster på gatan.

R.I.P Jacko


I fredags morse nåddes vi av nyheten att Michael Jackson är död. Vi satt och åt frukost i ett gammalt bondekök i Leksand och vår värdinna (som redan hade varit vaken i ett par timmar) undrade om vi var redo för dagens stora nyhet.
”Berätta!”, sa jag.
” Michael Jackson dog igår kväll.” sa hon.
” Oj!” sa jag medan Jacksons vanställda plastikopererade ansikte passerade för min inre syn. Inte ens syrgastälten förmådde att hålla honom vid liv längre än i dryga femtio år. Eftersom Michael Jackson aldrig har betytt något speciellt för mig vare sig som musiker eller artist, kände jag inte direkt någon sorg. Däremot tänkte jag på att många säkert kommer att bli väldigt ledsna nu.
När vi sen bilade ner till Stockholm återkom nyheten hela tiden i P1:s sändningar: ”The King of Pop är död”
Jag hörde gråtande unga fans och popkritiker och artister uttala sig i radio om hans storhet.
Plötsligt hade alla pedofilanklagelser Jackson jagats för liksom hamnat lite i skymundan. Jackson som känsligt offer för media var en mer passande vinkling.
Idag på löpsedlarna skriver Aftonbladet redan om obduktionsrapporterna som avslöjar att Michaels kropp var helt slut. Egentligen hade han peruk, och var helt utan näsben.

Jag kan inte tycka annat än att det måste vara ganska skönt för Jacko att äntligen få somna in. Han verkar så länge ha varit plågad, av medier, rykten, anklagelser, och inte minst – av sig själv och den värld av yta han verkade i.

Tillbaka i Stockholm

Så var vi tillbaka efter sejouren i de norra delarna av Sverige. Det kändes som om vi hade varit borta från lägenheten i en månad: vattenlåset i badrummet hade dunstat och efterlämnat en skarp bdt – avloppslukt. Det låg en hög post innanför ytterdörren från olika myndigheter, institutioner och organisationer som vill ha våra pengar. Men också ett tackkort från min guddotter Elsa, som nyligen tagit studenten. Jag får numer väldigt sällan post med handskrivna kuvert.

Jag hade längtat hem lite mot slutet, att få återgå lite till normala vanor, sova i egen säng hemma, och inte vara hänvisad till andras hem. På Skånegatan var det folktomt, inga som helst problem att hitta en parkeringsplats just utanför porten. Tystnad i huset, inga uppbokade tider i tvättstugan. Tänk om det bara kunde bo några få familjer i den här fastigheten som rymmer trettio lägenheter, tänkte jag. En familj/hyresgäst på varje våningsplan kunde vara lagom. Varför kan inte Södermalm få bli en glesbyggd med max 5000 innevånare?

Något jag upptäckte när jag var uppe i Norrland var hur mycket jag fortfarande gillar Västerbotten. Det pågår ju en ganska stor utflyttning av folk (speciellt kvinnor) från glesbygden och då blir husen extremt billiga. Några av mina vänner däruppe har gett ynka 55 ooo kr för en villa från 1950-talet strax utanför Boliden. Eftersom de har arbeten som de kan försörja sig på att göra hemifrån har de knappt några levnadsomkostnader utöver mat och att värma upp huset. De har därför gått ner ordentlig i arbetstid och kan leva gott på att jobba några dagar i veckan.

Kyoman och jag tittar med förundran på någonting…

De visade mig andra hus i trakten som sålts obegripligt billigt. Vad sägs om det här femlägenhetshyreshuset vid Finnforsen (som är Skellefteå kommuns största vattenkraftverk)? Det gick för 24 000!!! på auktion för några veckor sedan.

Norrland igen

Strax utanför Älvkarleby (Gävle) upptäckte vi att det bara var 3 liter Etanol kvar i tanken. Man blir lätt lurad av bensinmätaren eftersom det går åt mer Etanol än om man kör på bensin.
Den närmsta macken låg vid Dragon Gate som får en att känna sig som om man vore i Kina.

Hela den gigantiska allt-i-allo- anläggning tycktes nedstängd. Har den gått i konkurs? Läs mer om Dragon gate här

Så fantastiskt mäktigt! Synd att inte kameran förmår att förmedla känslan.

Här har jag inte kört på ett antal år.

Högakustenbron är en hängbro över Ångermanälven mellan Kramfors och Härnösands kommuner, i Ådalen nära Ångermanälvens mynning vid Höga kusten. (Wikipedia)

Flyttgubbe

Idag hjälpte jag till som flyttgubbe. En vän behövde hjälp och vi var tio stycken som bar. Därför gick det ganska fort att tömma och fylla två bostäder.

Ett tag på 80-talet jobbade jag mycket som flyttgubbe. Man fick en femhundring i handen för en dag vilket var ganska bra betalt. Hade jag blivit skadad på något sätt hade det däremot inte varit så kul.

Man samlar på sig mycket, och skaffar en hel del nytt genom åren, var en tanke jag bar med mig efter flytten.

Island


I morse, när jag nyvaken tittade på termometern som visade 10 grader Celsius kom jag att tänka på Keflavik.
1991, när jag var på väg hem till Sverige efter en längre vistelse i New York gjorde planet en lång mellanlandning i Keflavik. I New York graserade en värmebölja med mellan 40-45 grader, dag efter dag, vecka efter vecka. Nu var det juli, och New Yorkarna pratade oroligt om något allvarligt fel på klimatet. Aldrig regn, bara stark och het sol, och värmevågor vibrerande över den mjuka asfalten. I Harlem och Alphabet City vred gangstagängen igång vattenbrunnarna så att kallvattnet sprutade ut över gatorna i kraftiga strålar.
Bredvid mig i min rökarsstol på jumbojeten på väg tillbaka mot Skandinavien (jag tror att runt 30 procent av oss svenskar änu var rökare vid den här tiden) satt en amerikanska, vi kan kalla henne Diane. Vi drack ett antal reguljärflygglas vin ihop och tände nya cigaretter. I min taxfreepåse låg förmodligen minst en limpa Marlboro.
Diane tyckte att det på sätt och vis skulle bli skönt att komma från USA. Där var det alltför varmt, medan det på Island aldrig kunde bli mer än 15 plusgrader. Kunde det inte finnas något mellanting? Sverige, sa jag, där är allt lagom.
Dianes destination var Reykavik dit hon flyttat med sin man några år tidigare. Han jobbade för flyget, men jag minns givetvis inte med vad. Nu hade hon varit och hälsat på släkten i USA, och det var med blandade känslor hon åkte tillbaka till denna gudsförgätna plats. Vännerna på Island var få och hon förstod sig inte riktigt på kulturen. Folk var karga och fåordiga ja, ungefär som gamla vikingar.
När planet slog genom molntäcket för landning, häpnade jag av hur oerhört ödsligt allt såg ut från luften, sten, sten, och åter sten i mörkt grått och brunt. Hur kunde något växa i detta månlandskap?
Jag och Diane skiljdes vid exiten, hon skulle till bagageutlämningen och jag till transithallen. Vi gav varandra en kram, hade pratat i fem, sex timmar och avslutat med att växla adresser. Sådana adresser som så sällan kommer att användas, men i alla fall, utifall. Hon gick mot utgången och jag satte mig i kafeterian. Luften luktade främmande. Jag tittade på en stor termometer som visade utomhustemperaturen. Det var elva varmgrader, fyra grader från maxtemperatur.

De lite konstiga bulliga husen är karaktäristiska för Reykaviks bebyggelse. Påminner lite om Malmberget, tycker jag.