Förkylningen håller i sig och förvärras. Vad passar då bättre än en god bok de korta stunder Märta sover eller jobbar i sitt babygym? Eftersom jag har ett intresse för den kriminella världen, läser jag just nu boken ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup och Matti Larsson. Den handlar om manliga nätverk i form av av kriminella mc-klubbar, en gängvärld helt utan kvinnor som ställer krav.
I boken kartläggs de kriminella gängens verksamhet och kultur. Det är spännande läsning. Fascinerande att se hur välorganiserade brödraskapen Hells Angels och Bandidos – som tagit sina koncept direkt från moderorganisationerna i USA- är. Hur de fångar upp osäkra, romantiserande småförbrytande män, som hamnat utanför, och gör dem till fullfjädrade grova brottslingar, med möjlighet till äkta medlemskap. Boken lär mig att de grövsta brotten inte begås av fullvärdiga HA-medlemmar (som jag tidigare har trott) utan av så kallade hangarounds och prospects som aspirerar på att snart få hänga på sig de åtråvärda rödvita eller gulröda västarna. När dessa lärlingsår är över, väntar en mer säker tillvaro, där underhuggare sköter den grövre brottsligheten.

En fråga jag, som med spänning följde kriget med luftvärnskanoner och automatvapen mellan gängen på 90-talet i södra Sverige, får svar på, är hur det från början överhuvudtaget var möjligt för de här grupperna att etableras sig i Sverige. Hur kunde det accepteras av myndigheterna, och varför gjordes inte mer för att hejda utvecklingen? Som vanligt ligger svaret delvis i svensk aningslöshet – och flathet. Man trodde inte att något sådant här kunde ske i ett lugnt och geografiskt perifert land som Sverige. Polisen var dåligt organiserad – och i många fall ointresserad av att arbeta med det här. Man sköt problemet ifrån sig. Det ledde till att den svenska polisen under 1990-talet, till skillnad från den danska och norska polisen, knappt lyckades lösa några brottsfall som var mc-gäng- relaterade.
Boken pekar på hur svårt det är att få insyn i gängens verksamhet eftersom de opererar i tysthet; en medlem ur Bandidos som blir utsatt för ett mordförsök av tex Hells Angels samarbetar inte med polisen, och det blir svårt att driva processen vidare. Vittnen vågar inte träda fram i rättssalar, och åklagare tycker att det är obehagligt att arbeta med den här sortens kriminalitet, på grund av att samhället inte lyckas ge fullgott skydd.

I diktaturer får den här typen av organisationer inget andrum. Så det är ingen slump att det nästan uteslutande är i västvärlden de etablerar sig. Svenska Hells Angels har dock varit med och startat upp en klubb i Moskva ganska nyligt!
Boken beskriver också hur många av medlemmarna både äter av samhällets kaka, genom att utnyttjar systemet med förtidspensioner, arbetslöshetskassa och långtidssjukskrivningar. Samtidigt ägnar man sig gärna som stadgad medlem åt grov ekonomisk brottslighet. Inkomster från socialförsäkringssystemet är väl kaffepengar i det större sammanhanget av statusprylar som bilar, motorcyklar och villor, men bidrar till att maten står på bordet varje dag.

Förutom att göra reklam för den här boken, vill jag slå ett slag för tablettmärket Bentol – som än så länge bara finns på Lidl. Man får tre askar för fjorton och nittionio. Detta att jämföra med Läkerol som Konsum tar 11 kr asken för. Med lite vilja kan man känna sig lika nöjd med att ha en Bentol på tungan. Vi har också hittat Plopp till ett mycket bra pris på Lidl, men med smaker som lakrits, 85% cocoa och Caffe Latte, som jag direkt vill varna för. Dessa märkliga experiment Cloetta ägnar sig åt får mig att minnas då vi en gång skulle ha födelsedagsfest för mamma Barbro. Pappa Otto hade hittat olika sorters Kavli mjukost med smaker som Honung, Hallon och Citron. De såldes till en bråkdel av priset på t.ex. räkosten eller den med champinjoner, bacon eller skinka.

Ödesträdet mår allt bättre

Förkylningen håller i sig och förvärras. Vad passar då bättre än en god bok de korta stunder Märta sover eller jobbar i sitt babygym? Eftersom jag har ett intresse för den kriminella världen, läser jag just nu boken ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup och Matti Larsson. Den handlar om manliga nätverk i form av av kriminella mc-klubbar, en gängvärld helt utan kvinnor som ställer krav.
I boken kartläggs de kriminella gängens verksamhet och kultur. Det är spännande läsning. Fascinerande att se hur välorganiserade brödraskapen Hells Angels och Bandidos – som tagit sina koncept direkt från moderorganisationerna i USA- är. Hur de fångar upp osäkra, romantiserande småförbrytande män, som hamnat utanför, och gör dem till fullfjädrade grova brottslingar, med möjlighet till äkta medlemskap. Boken lär mig att de grövsta brotten inte begås av fullvärdiga HA-medlemmar (som jag tidigare har trott) utan av så kallade hangarounds och prospects som aspirerar på att snart få hänga på sig de åtråvärda rödvita eller gulröda västarna. När dessa lärlingsår är över, väntar en mer säker tillvaro, där underhuggare sköter den grövre brottsligheten.

En fråga jag, som med spänning följde kriget med luftvärnskanoner och automatvapen mellan gängen på 90-talet i södra Sverige, får svar på, är hur det från början överhuvudtaget var möjligt för de här grupperna att etableras sig i Sverige. Hur kunde det accepteras av myndigheterna, och varför gjordes inte mer för att hejda utvecklingen? Som vanligt ligger svaret delvis i svensk aningslöshet – och flathet. Man trodde inte att något sådant här kunde ske i ett lugnt och geografiskt perifert land som Sverige. Polisen var dåligt organiserad – och i många fall ointresserad av att arbeta med det här. Man sköt problemet ifrån sig. Det ledde till att den svenska polisen under 1990-talet, till skillnad från den danska och norska polisen, knappt lyckades lösa några brottsfall som var mc-gäng- relaterade.
Boken pekar på hur svårt det är att få insyn i gängens verksamhet eftersom de opererar i tysthet; en medlem ur Bandidos som blir utsatt för ett mordförsök av tex Hells Angels samarbetar inte med polisen, och det blir svårt att driva processen vidare. Vittnen vågar inte träda fram i rättssalar, och åklagare tycker att det är obehagligt att arbeta med den här sortens kriminalitet, på grund av att samhället inte lyckas ge fullgott skydd.

I diktaturer får den här typen av organisationer inget andrum. Så det är ingen slump att det nästan uteslutande är i västvärlden de etablerar sig. Svenska Hells Angels har dock varit med och startat upp en klubb i Moskva ganska nyligt!
Boken beskriver också hur många av medlemmarna både äter av samhällets kaka, genom att utnyttjar systemet med förtidspensioner, arbetslöshetskassa och långtidssjukskrivningar. Samtidigt ägnar man sig gärna som stadgad medlem åt grov ekonomisk brottslighet. Inkomster från socialförsäkringssystemet är väl kaffepengar i det större sammanhanget av statusprylar som bilar, motorcyklar och villor, men bidrar till att maten står på bordet varje dag.

Förutom att göra reklam för den här boken, vill jag slå ett slag för tablettmärket Bentol – som än så länge bara finns på Lidl. Man får tre askar för fjorton och nittionio. Detta att jämföra med Läkerol som Konsum tar 11 kr asken för. Med lite vilja kan man känna sig lika nöjd med att ha en Bentol på tungan. Vi har också hittat Plopp till ett mycket bra pris på Lidl, men med smaker som lakrits, 85% cocoa och Caffe Latte, som jag direkt vill varna för. Dessa märkliga experiment Cloetta ägnar sig åt får mig att minnas då vi en gång skulle ha födelsedagsfest för mamma Barbro. Pappa Otto hade hittat olika sorters Kavli mjukost med smaker som Honung, Hallon och Citron. De såldes till en bråkdel av priset på t.ex. räkosten eller den med champinjoner, bacon eller skinka.

Ödesträdet mår allt bättre