Kategoriarkiv: BLOGGER 2008-2010

Här finns allt mellan himmel och himmel skrivet.

Sju timmar

Känner mig väldigt trött ikväll igen och har ingen ork att skriva något längre inlägg. Måste ligga i sängen före tio för att orka med morgondagen. Sju timmars sömn är minimum för att jag ska vakna upp som en civiliserad människa.
Mobillarmet ringer strax efter sex. Jag vill hinna med att vara en stund på skolan innan eleverna kommer, tänka igenom dagen, svara på mail från föräldrar och ledning, strukturera för lektionerna. I morgon är sista dagen inför höstlovet, (som för oss lärare innebär två lediga dagar i slutet av nästa vecka).

Har nu hittat funktionerna i blogger som gör att ni som läsare kan prenumerera på uppdateringarna från den här sidan. Jag har fått mycket positiv respons på sidan vilket gör mig glad, har man läsare är det kul att skriva. Jag ser framför mig hur jag om ett år har betat av en hel del av min fyrtiofemåriga bana. Nu när jag väl har börjat beskriva lite om barndomen bubblade det upp en rad minnen som jag tänkte berätta om, bla annat hur det var att starta sin skolgång i norra England. Men det får vänta till en annan dag.

Magodjuret

Det är inte mycket jag minns av lektionerna från min egen grundskoletid, men en sak gjorde ett outplånligt intryck. Det var när två missionärer kom till Mälarhöjdskolans aula. Jag antar att huvudsyftet med deras besök var att berätta om sitt missionsarbete i ett afrikanskt land. Hela skolan var samlad i den knökfulla aulan.
Det var inte ofta vi fick besök utifrån och eleverna var spända av förväntan. Jag minns att min klasslärare höll ett vakande och strängt öga på klassen som satt på en bänkrad. Fröken Oldinger var en kvinna man hyste djupaste respekt för. Hon tillhörde den typ av lärare som inte existerar idag, som varje morgon spelade en psalm på tramporgel. Givetvis förväntades vi barn att sjunga med.
Jag minns inte mycket av vad missionärerna sa, men en sak kommer jag aldrig att glömma. Det var när kvinnan (missionärerna var ett pensionerat par) tog fram en burk med ett knytnävsstort skaldjur i som såg ut ungefär som en krabba.
Det var en slags magkräfta, berättade hon, en kräfta som levt inne i hennes magsäck i Afrika. Den hade missionären fått efter att en infödingsflicka gått in i missionärparets hus en dag och olovligen lånat hennes tandborste; flickan hade burit på någon slags smitta som lett till att den där kräftan börjat växa i missionärens mage. Missionären hade fått flygas hem till Sverige för en operation som var alltför avancerad för att utföra i Kongo, eller var de nu befann sig.
I Sverige hade de öppnat magsäcken och tagit ut parasiten, som alltså var stor som en knytnäve.
Vi fick gå fram och titta nära på burken, och jag minns att odjuret var vitt som brosk och hade klor. Jag blev kallsvettig då jag såg den.

För ett år sedan träffade jag några gamla klasskamrater som jag inte hade sett på nästan trettio år. Jag frågade om de mindes missionärernas besök. Jodå, de mindes och vi diskuterade lite om vad det kan ha rört sig om för parasit.

Obruten kedja

Idag har varit en tuff dag. Utvecklingssamtalen väntar med all världens pappersexercis, skriva utlåtanden, omdömen om 76 elever varav 45 i fem olika ämnen. Jag hade tänkt strunta i att skriva här ikväll, men kom så på att kedjan måste vara obruten; ett inlägg om dagen under resten av min levnad. Om jag inte fattar ett beslut om något annat, vilket jag kanske gör imorgon.

Meditationsprojektet i våras

I våras satte jag igång med meditation igen. Det är ett intresse jag haft länge. Redan 1991 gick jag en kurs och lärde mig TM, trancendental meditation. Jag betalade då 2000 kr (som kanske motsvarar 4-5000 kr idag) och höll sedan på med det i ungefär ett halvår innan jag tröttnade och slutade. Tekniken går ut på att man upprepar ett hemligt mantra som lär föra en ner på en djupare, ordlös medvetandenivå. På denna nivå finns kreativiteten och det undermedvetna. Man bearbetar gamla konflikter och blir samtidigt mer kreativ.
Jag hade som vanligt blivit inspirerad av en bok. Den här talade om TM:s fantastiska effekter. Jag gick på ett gratisföredrag och fick där se en video med kändisar som berättade om sin meditation. Annicka Dopping gjorde ett djupt intryck på mig den gången, och jag bestämde mig för att ta av min fattiga vårdbiträdeslön och betala in den då ganska stora summan.

I början ägnade jag meditationen 20 minutrar varje morgon och eftermiddag. Jag väntade på att saker skulle hända. Kursledaren sa att mitt liv bara skulle bli bättre ju längre jag höll på. Men ett halvår var minimum för att märka av något verkligt. Jag väntade, snart skulle det väl börja hända saker; min kreativitet skulle öka, min kropp och sinne skulle bli friskare, mitt liv skulle förändras. Jag kanske skulle bli framgångsrik.

Tiden gick. Meditationen började kännas motig då jag bodde i New York under några månader. Det var tråkigt att sitta där, kroppen kändes stel och mantrat slutade fungera. Jag kände mig inte lugnare av meditationen, kom inte ner på några djupare medvetandenivåer längre, som jag gjort i början. Jag höll ut några månader innan jag slutade, och så har det varit sedan dess.
Tills i våras. Då kände jag plötsligt behovet att börja utvecklas som person igen. Jag hade nu läst om nya fantastiska rön. Man blir en både kreativare och bättre människa av meditation. Ny vetenskaplig forskning understödjer detta.
Jag tog återigen kontakt med TM, gick och kontrollerade om mitt mantra fungerade med en meditationslärare. Jo det fungerade. Jag började återigen med regelbunden meditation två gånger om dagen, och anmälde mig också till en meditationskurs i Värmland. Den var inte TM, men metoden likande i mångt och mycket TM. I en veckas tid medtierade jag 6-7 timmar om dagen. Utanför fönstret pågick sommaren i ett bedövande vackert landskap, inne på våra rum satt kursdelatagarna försjunkna i vår trans.

Det var till en början fruktansvärt jobbigt. Jag hade ont i kroppen och varje meditationspass kändes rent av obehagligt med huvudvärk, ledvärk. Efter ett par dagar hade jag dock kommit in i rutinerna rent kroppsligt. Men nu började jag känna mig nere. Ja, faktiskt deprimerad. På kvällarna varvades kursen med information om meditation, på eftermiddagarna samtalsgrupp där vi pratade om vad som kommit upp under mediationen. Depressiva känslor var vanligt fick jag lära mig, man kommer i djupare kontakt med sitt innersta och dess olösta konflikter. Det var alltid någon som grät och flera av deltagarna återupplevde plågsamma minnen ur sin barndom. En dag under meditationen hörde jag själv en verklig röst inne i huvudet som ropade mitt namn.
I kursbroschyren stod det att kursen skulle ge en ny energi, ett glädjetillskott. Men jag, liksom flera andra kände oss helt bedrövade, som om vi hade hamnat i en livskris under veckan.
Det tog ett par dagar för mig att åter komma i balans, att börja fungera socialt igen. Jag hade gjort en djupdykning ner i något jag säkert behövde jobba med.

Den senaste gången jag mediterade var alltså ett avslutande tretimmarspass den 23 juli på kursgården i Värmland. Men nu börjar jag känna mig sugen på att börja igen.

De kritiska söndagstimmarna

Jag har alltid haft svårt för söndagar, speciellt mellan två på eftermiddagen och till dess att jag somnar på kvällen. Under dessa timmar känner jag, nästan oavsett vad jag gör, ett diffust obehag, som aldrig annars infinner sig under veckan. Biofilmen lyckas inte riktigt engagera mig, och träffen med den gamle vännen på ett café blir inte så avslappnad som den skulle vara om det var tex lördag.

Jag har utan att finna en lösning försökt förstå vad det där obehaget egentligen handlar om, var det kommer ifrån. Ibland är det förstås uppenbart varför jag mått dåligt, då jag t.ex. har varit uppe alltför sent och dessutom fått i mig för mycket vin. Men varför återkommer den här känslan oavsett om jag studerar eller jobbar? Även på semestrar smyger den sig in.

På senare år har jag blivit alltmer övertygad om att det handlar om födelse och död, den eviga processen som styr hela Universum. För att kunna känna genuin glädje måste jag också gå igenom smärta och leda, och den verkar ha bestämt sig för att infinna sig på söndagar. Men även den teorin krackelerar då jag tänker på att alla människor inte alls omfattas av den här ” födelse – död” -logiken. De älskar varje timme av söndagarna lika mycket som de älskar alla andra timmar i veckan.

” Då äter vi söndagsmiddag med familjen och det är sååå mysigt!” kvittrade en kollega nyligen en måndagmorgon.

Nej, nu är det dags att avsluta de kritska söndagstimmarna. Klockan är elva.

En tickande bomb för Jimmy Bernfeldth

Ett tag hade även jag ett Facebook-konto registrerat i mitt namn. Det var innan debatten om det 13-sidiga avtalet, som innebär att Facebook äger allt material jag publicerar på sidan.

Jag tyckte som de flesta andra att Facebook var ett kul forum där jag kunde lägga upp bilder, få kontakt med gamla vänner och bekanta genom att göra en sökning på deras namn, och plötsligt få veta vad som hade hänt sedan vi sågs sist. En dag minns jag speciellt, det var när Jimmy Bernfeldth som jag tappat kontakten med efter gymnasiet plötsligt ville adda mig som Facebook-vän. Jimmy var sig ganska lik på profilbilden, bortsett från att han nu inte hade något hår på huvudet; det var samma, lite trotsiga blick nu som då. Det visade sig att han vikarierade som reporter på en lokalradiostation och bodde i en norrländsk stad.
Jag och Jimmy utväxlade några konversationer där vi berättade brottstycken ur våra liv i Facebooks privata brevlåda. Jimmy hade fått två barn, men var åtskild från båda mödrarna som bodde i olika städer. Hans privatliv hade varit trassligt, den panikångest han hade haft redan under gymnasiet hade lett till att han under sina tidiga tjugoår och strax efter trettio, under några vändor varit långtidssjukskriven och hamnat på psyket. Nu mådde han dock bra. Det var kul att få kontakt med Jimmy. Vi bestämde oss för att gå och ta ett par öl då han kom till Stockholm nästa gång.

Några dagar efter Jimmys och min senaste konversation läste jag nyheterna på webbben; det Europeiska rådet för datasäkerhet varnade nu för att lämna känslig information om sig själv på Facebook. Hade man undertecknat deras användaravtal på 13 sidor hade man automatiskt skrivit under på att Facebook ägde vad man lagt upp på sidan, bilder text – allt! I artikeln spekulerades det i vad avtalet som Facebook tvingade sina användare att skriva under skulle kunna innebära i praktiken; ja bland mycket annat att Facebook skulle kunna sälja användarnas informationen externt till en eventuell blivande arbetsgivare.
Jag skrev ett upprört meddelande till Jimmy och berättade om detta, men han hade förstås redan hört nyheten tillika försökt avsluta sitt medlemskap men inte lyckats. Det enda alternativet var att avaktivera kontot, men det innebar inte att det han skrivit var borta. Den informationen tillhörde för alltid Facebook.

Fylld av oro och vrede raderade Jimmy sitt konto, och jag följde hans exempel en vecka senare.

Facebook är som reklamen säger, ett kul socialt redskap (även om man tröttnar ganska snabbt). Men det gäller att hålla sig till att skriva om sådant man kan tycka är ok att en kommande arbetsgivare läser.

Om utvecklingen går åt det hållet att informationen kommer att säljas externt, är Facebook en tickande bomb, inte bara för Jimmy Bernfeldth utan för väldigt många människor över hela världen som varit naiva och godtrogna nog att skriva om sina personliga problem.

Fotnot: Jimmy Bernfeldht heter egentligen något annat.

Celiberity rehab

Ikväll är det Celeberity rehab, en dokumentärsåpa på MTV där man får följa sju kändisars kamp genom drogrehabilitering. Mot en, kanske varierande stor summa dollar, genomgår kändisarna behandling och vänder ut och in på sina liv inför miljontals tv-tittare över hela världen. Många av dem har inte synts i rampljuset på år: en skådespelare som hade en ganska framträdande roll i Grease 1978, Sylvester Stalones danska hustru från början av nittiotalet. Man får en känsla av att det här kanske är ett sista försök att i det här livet nå ut till en publik.
Deltagarna gråter, går igenom abstinensfaser som tar sig såväl fysiska som psykiska uttryck, och jag kan inte låta bli att fascineras över mänsklighetens kreativitet vad det gäller att skapa underhållning av allt. Programmet är spännande!

Det är naturligtvis exploatering på högsta nivå, det mest privata blir offentlighet. Det är väl egentligen bara toalettbesök som inte filmas. I kvällens avsnitt kommer kändisarnas släktingar på besök och sitter framför kamerorna och berättar om hur svikna de har blivit av dem som stått dem närmast. Barn till dem som rehabilteras, som knappast själva kan förutse konsekvenserna av medverkan i programen får uttala sig medan föräldrarna gråter. Förmodligen kommer mycket få av dem som deltar i Celeberity rehab att klara av att sluta med droger. De känns väldigt sjuka, väldigt beroende.

Jag funderar på hur mycket extremare tv-underhållning kan bli. Hur långt har vi nått om tio år, och var går egentligen gränsen för vad som går att sända inför breda massor?

Pojken med guldbyxornas tid

Torsdagar är min tuffaste dag schemamässigt. Det är många undervisningsminuterar. Just nu har jag tre olika skrivprojekt igång samtidigt vilket kräver stort engagemang. Har träning i dialogskrivande och synonymer de första lektionerna i svenska, och sedan två långpass om välfärdssamhället och kommunen.
Som lärare springer jag runt dagarna i ända, det finns alltid någon man ska prata med på rasterna, elever, kollegor eller föräldrar.
Vid lunch funderar jag på hur jag ska orka hela eftermiddagen. Jag kommer idag på att jag ju kanske kan visa någon av de gamla inspelade barnprogrammen som min dotter tittade på som liten.
De sista 45 minuterarna av ett 80-minuterspass i samhällskunskap utlovar jag film om eleverna gör vissa uppgifter först. De sväljer betet och arbetar intensivt i fyrtio minuter, men när filmen jag tänkt ut presenteras blir det protester. ”Pojken med Guldbyxorna!”, tv-serien från 70-talet, som är baserad på Max Lundgrens roman med samma namn. Jag har väl förstått att det inte är deras förstahandsval, men ändå. Några elever har redan sett den och säger att den är tråkig, vilket får klassen att bli ännu mer negativt inställd.
”Då kör vi på med mer samhällskunskap då”, säger jag lätt och ska just börja skriva hänvisningar till nya sidor på Whiteboarden, när eleverna ger sig:
”Nej vi vill se Pojken med guldbyxorna!”
I det här läget är mer samhällskunskap otänkbart.
Det dröjer inte länge förrän de är försjunkna i den spännande tidlösa berättelsen om den idealistiske pojken Mats, som hittar ett par gamla byxor på en vind, vilka visar sig kunna leverera en oändlig mängd, först papperstior, och sedan hundralappar, från framfickan, med vilkas hjälp Mats bestämmer sig för att förbättra tillvaron för världens fattiga barn.
Helt i humansocialistisk anda.
Det är en underbar skildring och jag drömmer mig tillbaka till det naiva 70-tal som jag själv var tonåring i, långt innan Internets, globaliseringens, avregleringen av valutamarknadens tidevarv.
Då tanken på miljöförstöring i allmänhetens medvetande var koncentrerad till ”Håll Sverige rent” -tanken, att vi inte skulle kasta mellanölsburkar och annat skräp i naturen. Då Öst och Väst ännu var åtskiljda av en fysisk och mental mur. Då Kalla Kriget rådde och agenter med långa rockar, solglasögon och cigarett i mun spionerade bakom en tidning och lämnade över krypterade papperslappar med information till främmande länders underrättelsetjänster.

Då världen ännu var någorlunda outforskad – och orörd.

Plötslig spädbarnsdöd

Det är mycket tankar kring att bli förälder igen, orosperioderna kommer givetvis att avlösa varandra, men det första åren kommer för min del att präglas av tankar på det extremt obehagliga fenomenet ”plötslig spädbarnsdöd”. En gammal flickvän till mig som födde en son för drygt tjugo år sedan lider fortfarande av sviterna efter att hennes son dog av plötslig spädbarnsdöd. Barnet sov med föräldrarna och vaknade inte igen, en ohygglig livstidskatastrof.

Forskningen har nu kommit fram till en rad faktorer som kan ligga bakom plötslig spädbarnsdöd. Det viktigaste lär vara att man aldrig låter barnet ligga och sova på magen; ryggläge är det som ska gälla. Ryggläget bidrar dock till att risken för plattskalle ökar, en fara man får leva med, och som kan undvikas om man ofta kliver upp på natten och ändrar den lilla skallens läge på kudden. Det är också av största vikt att man aldrig bäddar ner barnet i en säng, inget omslutande täcke som får barnet att känna att det är tillbaka i moderlivet igen där blodet syresattes från navelsträngen.

Rökningens negativa påverkan har också visat sig enorm. Det är givetvis av största vikt att mamman inte röker, eftersom nikotinet i amningsmjölk kan ha en andningshämmande inverkan på barnet. Så långt är jag med. Men det som förvånar mig är att blott en persons rökanderdräkt kan få ett barn som sover att plötsligt ge upp andningen.

Barnen måste ha dött som flugor av plötslig spädbarnsdöd på 70-80-talet. Då var det relativt vanligt att se mammor på kaffér och barer, rökandes med en kopp kaffe eller ett glas vin samtidigt som de bröstammade sina små.

Tiderna förändras.

२००० तलेट्स देल 2

Det är roligt att gensvaret på mitt inlägg om problemet med hundar har blivit så stort. Jag har fått flera privata e-mail under dagen med kommentarer, samt en del åsikter direkt här på sidan. Tydligen är det ett ämne som engagerar många. Det har ju diskuterats hit och dit på högsta politiska nivå kring kamphundarnas varande eller icke-varande, utan att någon lösning på problemet har kunnat komma till stånd. Frågan är både komplex och känslig. Kan det vara så att många politiker också är kamphundsägare, och att det därför inte händer så mycket i lagstiftningen?
Jag har ännu inte fått någon kommentar från Svenska Kennelklubben som jag bifogat en länk till gårdagens inlägg ”2000- talets hundar”.

En klok person på jobbet sa idag, att det vore mer angenämt att möta en vild varg på gatan än en av de här nya populära bestarna. Jag kan bara hålla med.