Kategoriarkiv: BLOGGER 2008-2010

Här finns allt mellan himmel och himmel skrivet.

2000-talets hundar

Hundar ges ett allt större socialt utrymme i Sverige. Nya hunddagis slår upp portarna för hussar och mattar , par skaffar hund istället för barn, och mataffärernas avdelningar för husdjur expanderar.

Man ser numer hundar överallt, men varför är det så, att de hundsorter som verkar öka allra mest är de man under nittiotalet förknippade med kriminella grupper? Jag tänker på Mastiff, Rotweiler, Staffordshire terrier. Hundar med det signifikanta bulliga ansiktet, enorma käkar och muskulösa kroppar, vars enda egentliga syfte är att sprida terror, skräck och död. Kamphundar.

Rapporter om incidenter där dessa nya sorters hundar är inblandade duggar tätt. Och det är inte helt ovanligt att det också rapporteras om att människor dödas och allvarligt skadas. Det är inget som helst problem för en sådan här jycke att bita av en barnarm.

Nu slog det mig idag, det konstiga i att människor väljer att skaffa dessa raser som – åtminstone här på Söder – är långt vanligare än Golden Retrivers och pudlar. Vad säger detta om klimatet i samhället? Jag försöker givetvis förstå det hela ur ett samhällspsykologiskt perspektiv.

Ok att par väljer att skaffa hund istället för barn, det kan jag förstå, den nära analkande miljökollapsen, en ekonomi som pekar nedåt, ungdomskriminalitet och våld…

Men varför skaffar folk sig mördarhundar?

En kväll för inte länge sedan då jag var på väg genom porten från gatan hör jag ett springande ljud och upptäcker till min fasa att en beige ”Staff”, med nitat halsband är på väg mot mig okopplad. Jag kastar upp porten, men hinner se upp i backen. Hundägarna , ett par i trettiofemårsåldern språkar lugnt med varandra. De verkar inte bry sig om att människor får fly hals över huvud för att undkomma deras hund. Jag trycker igen porten och står där med bultande hjärta, ser efter en stund föräldrarna lugnt passera, följande sin älskade telning nedför gatan.

Jag tror jag ska ringa Hundägarnas Riksförbund imorgon och se hur de ser på den här utvecklingen.

Hösten

Det är just nu min favoritårstid, tidig höst. Frånvaron av insekter. Alla färgerna på löven, fukten, den knappt förnimbara lukten av föruttnelse. Känns den överhuvudtaget? Om en vecka kommer det gula, brandgula, röda ligga brunt på gatorna och så förblir det ända till i vår om det nu är som jag tror – det blir ingen mer riktig vinter i Stockholm, permafrostfälten är på gång nu och utsläppen av koldioxid går inte längre att kontrollera. Nuet är det som gäller, de närmsta 24 timmarna…

En promenad på morgonen, blött på bilarnas vindrutor. Men ännu ingen frost. Jag passerar Fjällgatans kulturbostäder där jag tor att Göran Tunström och Slas bodde en gång i tiden. Tittar ut över muren vid Katarinahissen, Stockholm är en så liten stad. Ren, rik och solid, i Europas utkant.

Grönan sover på andra sidan vattnet just innanför Vasadjupet, clowner och tombolahjul får vila för säsongen.

Portugal-Sverige

Jag har tyvärr aldrig kunnat bli riktigt intresserad av fotboll i vuxen ålder. Jag inbillar mig att det legat mig i fatet både socialt och ekonomiskt. Alla män utom jag verkar vara intresserade av VM- kvalsmatchen ikväll. Jag träffade nyss en granne ute på gatan. Han var och snabbrastade sin hund i ”pausen”.
” Pausen?” undrade jag trögt.
”Tittar du inte på matchen?” sa han förvånad.
” Är det match? Vilka spelar?”
” Jamen, det är ju VM-kval: Portugal- Sverige!”,
” Jaha…Nej, fotboll har jag ingen större koll på”, sa jag, och vi stod tysta på väg upp i hissen.
Längre blev alltså inte konversationen. Jag tänker på alla samtal och nya kontakter med människor som kunnat fördjupas om jag varit en gnutta mer intresserad av fotboll. Jag kanske hade haft ett helt annat, innehållsrikare liv.

Jag inbillar mig att lärare som är intresserade av fotboll har det lättare med tonårspojkar. I princip alla killar i tonåren är ju intresserade av fotboll, inte ens jag var något undantag från den regeln. Jag höll först på Djurgårn och sedan Bajen och spelade under en period mer eller mindre varje dag, så mycket att jag till och med började träna med Mälarhöjdens idrottsklubb.

Hade jag varit lite insatt hade jag säkert många gånger kunnat närma mig stökiga elever genom att raljera kring fotboll, köra lite gemenskapande tråkningar om elevens val av tex AIK som favoritlag, samtidigt som jag hävdade att att bajen är mycket bättre. Jag hade kunnat slänga fram några namn på fotbollsspelare, nyförvärv till klubbar i Italienska ligan. Jag hade kunnat dra hem några pluspoäng. Att ställa frågan: Har du hört att Lars Norens dagboksanteckningar , som gavs ut på Bonniers är på 1460 sidor smäller inte lika högt. Det är bara att inse.

Men, man kan inte få allt. Tror jag ska lägga mig och läsa lite Norén innan jag blir alltför trött.

Fredagskväll Söder

Fredagskväll, lite ruggigt ute. En regnblank Erstagata. Lattemammorna har nu dragit sig tillbaka och gått hem för att pyssla med sina bebisar i designade våningar. Resturanger och barer i kvarteren kring vårt trendiga och hippt bohemiska ”Sofo” fylls av partyfolket, av drinkare och helgfirare. Så annorlunda här var för 20 år sedan: nittio procent av krogarna fanns inte, de exlusiva inredningbutikerna hade inte haft en chans att etablera sig, och Nytorgsparken var mest ett tillhåll för män som hade gjort alkoholen till främsta livsprojekt. Jag vet egentligen inte vad som var bäst, nu eller då.

Själv är jag proppmätt efter en bastant spagettimiddag på Därmed Pasta, och riggar upp med konfekt framför tv-flimret, för att mota ett eventuellt blodsockerfall i grind.

Årets nobelpristagare

Le Clézio är årets Nobelpristagare i litteratur. Jag vet inte vem han är och läser lite om honom:

Fransman, född 1940, debuterade på sextiotalet, har ett fyrtiotal böcker bakom sig. I en sammanfattning om hans författarskap ser litteraturkritikern Ulrika Milles ” Le Clézio som ett postkolonialt medvetande från det priviligierade västlandets mitt”. Genombrottsromanen
”Öken ” som bla är en skildring av ”Europa sett med de oönskade invandrarnas ögon” verkar intressant om än svår att få tag på. Förlaget var inrymt i en enrumslägenhet på söder, och nu skulle förläggare beställa böcker vilket skulle ta ett antal veckor. Le Clezio är inte känd hos den stora allmänheten.

Det är skönt att Nobelpriset finns som institution och uppmärksammar författare som annars aldrig skulle kunna nå någon bred läsekrets i vår tid av ”bröd och skådespel”.

Profylaxkursen ikväll

Det var intressant att vara på profylaxkurs ikväll, och få träna sig inför den stundande nedkomsten, som är beräknad till 23 november. Vi var ca 15 par i den mysigt inredda föreläsningssalen, levande ljus vajade stillsamt i designade ljusstakar, och man kunde förse sig med färsk frukt ur välfyllda skålar mellan andningsövningar och föreläsningspass.

Något som slog mig var hur annorlunda min varseblivning av en profylaxkurs hade blivit på tjugo år. Det var nämligen så lång tid sedan min första dotter föddes. Jag minns att jag då kände mig som en obekväm främling bland alla andra par, som jag avskydde eftersom de såg så tråkigt vuxna och präktiga ut. Själv skulle jag bli rockstjärna, inte någon fånig mespappa med barnspyor på velourbyxor. Då det var dags för den förlossningen hade jag knappt något minne av kursen jag gått, så obekväm hade jag känt mig i rollen som blivande far.

Nu ikväll kunde jag dock ta till mig budskapet, blev bara lite störd över att jag åldersmässigt skulle kunna ha varit förälder till de flesta av de andra blivande föräldrarna.

Men Heléne, den blivande mamman, tröstade mig på vägen hem och sa att jag säkert skulle kunnat vara förälder till de flesta av paren på kursen, ur åldersynpunkt, men att det inte syntes utseendemässigt, vilket gjorde mig lite lugnare.

Skolmaten

Enligt nya forskarrön från laboratorier har skolmaten i Sverige sämre näringsvärde än kattmat. Detta förvånar och upprör många idag. Själv tycker jag inte att det är så konstigt, katter har inte samma möjlighet som oss människor att välja onyttigheter som är goda, eller så har de en mer naturlig känsla för vad deras kroppar behöver. Hade vi människor haft den egenskapen undvek vi väl att stoppa i oss skräpmat som hamburgare, pizzor, tacos osv, som står överst på barn av idags önskelistor på mat, och som inte är ovanlig på skolmatsedlar runt om i landet. Fett, salt sött och snabba kolhydrater är godast, medan tex grönsaker och rotfrukter är äckligt.
Jag får nästan dagligen av mina elever höra att maten är just ”äcklig”. Den ser inte aptitlig ut, den smakar illa etc. Därför finns bla ”matrådet”, ett skolorgan där eleverna en gång i månaden får vara med och påverka, framföra klagomål, ha önskevecka på mat etc. Skolledningen är i allra högsta grad lyhörd inför matrådet.

Själv äter jag varje dag i skolmatsalen men har svårt att förstå deras kritik, med dignande salladsbord och alternativa rätter. Det är mycket sällan det smakar illa. Inför deras kommentarer kan jag bara att kontra med, att jämfört med min skoltid hade de tyckt att den mat skolorna serverar idag är himmelskt god.

Men ur näringssynpunkt och med tanke på den växande övervikten bland barn, vore det kanske dags att damma av och åter börja servera gamla rätter som pölsa och blodpudding, isterband och lappskojs igen, så hamnade näringsnivån säkert på minst den som anses som fullgod för katter.

Olle Ljungström

Idag hoppade mitt hjärta till ordentligt då en kompis ringde och undrade om jag också hört nyheten om att Olle Ljungström, Sveriges kanske mest begåvade rockstjärna hade gått ur tiden. Han hade läst en nekrolog i Aftonbladet. Jag körde bil då samtalet kom och var tvungen att koncentrera mig i högtrafiken och var fick lägga på tämligen fort.

Trots att jag tänkte att det här kan inte stämma, då skulle det ha stått på löpsedlarna, kunde jag inte släppa det. Kanske har det ändå inte ett sådant nyhetsvärde att man går ut tex i radio? Hela vägen hem hade jag en känsla av det tomrum som skulle innfinna sig om Olle verkligen var död, om en av de få som står för kvalitet (jämför honom nästan med Cornelis) skulle försvinna. Det har ju ryktats en hel del om att hans diabetes är av en mycket allvarlig sort.

Väl hemkommen startade jag upp datorn och sökte på den artikel min vän refererat till:

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/kronikorer/fredrikvirtanen/article3467293.ab

och vore det inte för några rader om att Olle faktiskt lever (något min vän tydligen inte sett) så hade jag också tolkat det som om han var död. Virtanens text är som en lång hyllningsnekrolog över Olles liv och gärning i imperfekt, vilket jag just nu funderar lite om syftet kring.

En fantastisk version av Kaffe och en cigarett hittar ni här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewProfile&friendID=110834500