Kategoriarkiv: BLOGGER 2008-2010

Här finns allt mellan himmel och himmel skrivet.

Pitbulls igen


Igår hände det igen i Stockholm, för vilken gång i ordningen är oklart. Men nu var det i Blackeberg. Kamphundar av rasen Pitbull gick till attack mot oskyldiga människor som bets i ”bål och ben” så att de fick föras med ambulans till sjukhus. Expressen skriver att kamphundarna fick avlivas på plats av polisen och att ägaren – som inte haft hundarna kopplade- eventuellt gjort sig skyldig till ”vållande till kroppsskada”.
Man kan ju fråga sig hur det blir med den själsliga skadan. Det måste ju vara en skräck som sitter i för resten av livet.

Häromveckan träffade jag på en gammal arbetskamrat som var ute och gick med sina barn i Vita Bergsparken. Det yngsta låg i ännu i vagn. Han var rasande efter att hans barn nästan blivit biten av en kamphund som höll på att slita sig från sin ägare, en tjej i trettonårsåldern. Nu känner han sig snart tvungen att gå beväpnad med ett baseballträ när han ska ut med barnen! Var och varannan hund på stadens gator är en kamphund, som blivit någon slags statusleksak som föräldrar köper till sina tonåringar.

Det är förbjudet att gå runt med kniv och pistol, varför ska då folk få vara beväpnade med hundar? Som jag sagt någon gång tidigare. Jag möter hellre en varg än ett sådant här monster på gatan.

R.I.P Jacko


I fredags morse nåddes vi av nyheten att Michael Jackson är död. Vi satt och åt frukost i ett gammalt bondekök i Leksand och vår värdinna (som redan hade varit vaken i ett par timmar) undrade om vi var redo för dagens stora nyhet.
”Berätta!”, sa jag.
” Michael Jackson dog igår kväll.” sa hon.
” Oj!” sa jag medan Jacksons vanställda plastikopererade ansikte passerade för min inre syn. Inte ens syrgastälten förmådde att hålla honom vid liv längre än i dryga femtio år. Eftersom Michael Jackson aldrig har betytt något speciellt för mig vare sig som musiker eller artist, kände jag inte direkt någon sorg. Däremot tänkte jag på att många säkert kommer att bli väldigt ledsna nu.
När vi sen bilade ner till Stockholm återkom nyheten hela tiden i P1:s sändningar: ”The King of Pop är död”
Jag hörde gråtande unga fans och popkritiker och artister uttala sig i radio om hans storhet.
Plötsligt hade alla pedofilanklagelser Jackson jagats för liksom hamnat lite i skymundan. Jackson som känsligt offer för media var en mer passande vinkling.
Idag på löpsedlarna skriver Aftonbladet redan om obduktionsrapporterna som avslöjar att Michaels kropp var helt slut. Egentligen hade han peruk, och var helt utan näsben.

Jag kan inte tycka annat än att det måste vara ganska skönt för Jacko att äntligen få somna in. Han verkar så länge ha varit plågad, av medier, rykten, anklagelser, och inte minst – av sig själv och den värld av yta han verkade i.

Tillbaka i Stockholm

Så var vi tillbaka efter sejouren i de norra delarna av Sverige. Det kändes som om vi hade varit borta från lägenheten i en månad: vattenlåset i badrummet hade dunstat och efterlämnat en skarp bdt – avloppslukt. Det låg en hög post innanför ytterdörren från olika myndigheter, institutioner och organisationer som vill ha våra pengar. Men också ett tackkort från min guddotter Elsa, som nyligen tagit studenten. Jag får numer väldigt sällan post med handskrivna kuvert.

Jag hade längtat hem lite mot slutet, att få återgå lite till normala vanor, sova i egen säng hemma, och inte vara hänvisad till andras hem. På Skånegatan var det folktomt, inga som helst problem att hitta en parkeringsplats just utanför porten. Tystnad i huset, inga uppbokade tider i tvättstugan. Tänk om det bara kunde bo några få familjer i den här fastigheten som rymmer trettio lägenheter, tänkte jag. En familj/hyresgäst på varje våningsplan kunde vara lagom. Varför kan inte Södermalm få bli en glesbyggd med max 5000 innevånare?

Något jag upptäckte när jag var uppe i Norrland var hur mycket jag fortfarande gillar Västerbotten. Det pågår ju en ganska stor utflyttning av folk (speciellt kvinnor) från glesbygden och då blir husen extremt billiga. Några av mina vänner däruppe har gett ynka 55 ooo kr för en villa från 1950-talet strax utanför Boliden. Eftersom de har arbeten som de kan försörja sig på att göra hemifrån har de knappt några levnadsomkostnader utöver mat och att värma upp huset. De har därför gått ner ordentlig i arbetstid och kan leva gott på att jobba några dagar i veckan.

Kyoman och jag tittar med förundran på någonting…

De visade mig andra hus i trakten som sålts obegripligt billigt. Vad sägs om det här femlägenhetshyreshuset vid Finnforsen (som är Skellefteå kommuns största vattenkraftverk)? Det gick för 24 000!!! på auktion för några veckor sedan.

Norrland igen

Strax utanför Älvkarleby (Gävle) upptäckte vi att det bara var 3 liter Etanol kvar i tanken. Man blir lätt lurad av bensinmätaren eftersom det går åt mer Etanol än om man kör på bensin.
Den närmsta macken låg vid Dragon Gate som får en att känna sig som om man vore i Kina.

Hela den gigantiska allt-i-allo- anläggning tycktes nedstängd. Har den gått i konkurs? Läs mer om Dragon gate här

Så fantastiskt mäktigt! Synd att inte kameran förmår att förmedla känslan.

Här har jag inte kört på ett antal år.

Högakustenbron är en hängbro över Ångermanälven mellan Kramfors och Härnösands kommuner, i Ådalen nära Ångermanälvens mynning vid Höga kusten. (Wikipedia)

Flyttgubbe

Idag hjälpte jag till som flyttgubbe. En vän behövde hjälp och vi var tio stycken som bar. Därför gick det ganska fort att tömma och fylla två bostäder.

Ett tag på 80-talet jobbade jag mycket som flyttgubbe. Man fick en femhundring i handen för en dag vilket var ganska bra betalt. Hade jag blivit skadad på något sätt hade det däremot inte varit så kul.

Man samlar på sig mycket, och skaffar en hel del nytt genom åren, var en tanke jag bar med mig efter flytten.

Island


I morse, när jag nyvaken tittade på termometern som visade 10 grader Celsius kom jag att tänka på Keflavik.
1991, när jag var på väg hem till Sverige efter en längre vistelse i New York gjorde planet en lång mellanlandning i Keflavik. I New York graserade en värmebölja med mellan 40-45 grader, dag efter dag, vecka efter vecka. Nu var det juli, och New Yorkarna pratade oroligt om något allvarligt fel på klimatet. Aldrig regn, bara stark och het sol, och värmevågor vibrerande över den mjuka asfalten. I Harlem och Alphabet City vred gangstagängen igång vattenbrunnarna så att kallvattnet sprutade ut över gatorna i kraftiga strålar.
Bredvid mig i min rökarsstol på jumbojeten på väg tillbaka mot Skandinavien (jag tror att runt 30 procent av oss svenskar änu var rökare vid den här tiden) satt en amerikanska, vi kan kalla henne Diane. Vi drack ett antal reguljärflygglas vin ihop och tände nya cigaretter. I min taxfreepåse låg förmodligen minst en limpa Marlboro.
Diane tyckte att det på sätt och vis skulle bli skönt att komma från USA. Där var det alltför varmt, medan det på Island aldrig kunde bli mer än 15 plusgrader. Kunde det inte finnas något mellanting? Sverige, sa jag, där är allt lagom.
Dianes destination var Reykavik dit hon flyttat med sin man några år tidigare. Han jobbade för flyget, men jag minns givetvis inte med vad. Nu hade hon varit och hälsat på släkten i USA, och det var med blandade känslor hon åkte tillbaka till denna gudsförgätna plats. Vännerna på Island var få och hon förstod sig inte riktigt på kulturen. Folk var karga och fåordiga ja, ungefär som gamla vikingar.
När planet slog genom molntäcket för landning, häpnade jag av hur oerhört ödsligt allt såg ut från luften, sten, sten, och åter sten i mörkt grått och brunt. Hur kunde något växa i detta månlandskap?
Jag och Diane skiljdes vid exiten, hon skulle till bagageutlämningen och jag till transithallen. Vi gav varandra en kram, hade pratat i fem, sex timmar och avslutat med att växla adresser. Sådana adresser som så sällan kommer att användas, men i alla fall, utifall. Hon gick mot utgången och jag satte mig i kafeterian. Luften luktade främmande. Jag tittade på en stor termometer som visade utomhustemperaturen. Det var elva varmgrader, fyra grader från maxtemperatur.

De lite konstiga bulliga husen är karaktäristiska för Reykaviks bebyggelse. Påminner lite om Malmberget, tycker jag.

Sorti


På senare tid har jag tvingats inse att bloggandet tar för mycket tid och kraft. Ett inlägg varje dag i resten av livet, som min målsättning var då jag startade, kommer inte att hålla.

Känner mig nu ganska sliten, och har därför bestämt att inte ställa kravet på mig själv att uppdatera dagligen längre. Mycket annat måste förövrigt produceras i textväg de närmsta dagarna innan jag går på sommarlov.

Om några dagar sticker vi upp till Umeå, Skellefteå, Vilhelmina och slutligen Leksand på en liten släkt – och vänturné. Heléne och jag planerar också att även i år ta en seglats i världens vackraste skärgård, den stockholmska. Vi får se hur det kommer att gå med lilla Märta.

På återseende, kära bloggläsare!

Ett gigantiskt lånebibliotek

För några månader sen fick jag Spotify av en av mina elever. Spotify är ett fantastiskt program. Man skriver in en låt eller artist man vill lyssna på, och sen söker programmet upp det man vill höra. Det får CD- formatet att kännas ännu mer antikt. Tjänsten är gratis om man var tionde låt kan tänka sig att höra en reklamsnutt. Reklamen kan vara annan näraliggande musik, som den man lyssnar på. Ikväll går Ufo på i bakgrunden, låt efter låt till jag knackar in något annat. Ufo lyssnade jag mycket på i tolv trettonårsålern, ett engelskt, ganska melodiöst hårdrockband.
Det knepiga med Spotify, om man vill ha det gratis, är att man måste få en inbjudan. Annars är det bara att gå in på Spotifys hemsida och beställa det för hundra kronor i månaden. Då slipper man reklamen.

Felon


Ibland överrumplas man av att det som verkar vara en lågbudgetproduktion (med med mestades okända skådisar) kan vara riktigt spännande. Så skedde i kväll. Jag har alltid varit svag för amerikanska fängelsefilmer med slagsmål och uppgörelser mellan interner.

I den här filmen hamnar en vanlig snäll familjefar ,som försökt försvara sin familj vid ett inbrott i ett oerhört brutalt fängelse med nazistgäng. Där tvingas han för sin överlevnad in i gängvärldens och plitarnas brutalitet. Filmen slutar lyckligt vilket jag blev lättad av.

Nu kan jag sova gott i natt.

Hans Gunnarsson


En författare jag helt har missat är Hans Gunnarsson. Jag hörde i ett radioprogram för några veckor sen om en nyutgiven bok som heter Albatross. Den verkade intressant och jag slog upp den på Bokus (där jag brukar handla pocketböcker) hemsida. Läste lite om andra böcker som Gunnarsson skrivit och hittade där en recension på bla den här som heter Februari.
Jag fick snabbt ihop en betällning på fem olika titlar som kom en vecka senare fraktfritt. Februari tog jag mig igenom på några timmar. Den är skriven på ett ganska korthugget sätt, lite påminnande om en modern Per Gunnar Evander.
Februari består av två berättelser och beskriver en ganska grå medelsvensson – tillvaro – med enkla glädjeämnen och tillkortakommanden. Huvud – och bipersoner är vanliga svenskar i ett grått Sverige. Det som är unikt med dem är egentligen hur de skildras, närgånget, intimt och osminkat. Gunnarsson drar sig inte för att ingående beskriva folks toalettbesök och matvanor och vardagshygien så att man som läsare verkligen ser det framför sig. Det sticker helt klart ut i samtidsprosan. Han lyckas också skapa dramatik och spänning i till synes meningslösa vardagssituationer. Jag ska inte berätta mer. Köp den direkt för 30 kr inklusive frakt och läs!

Nu har jag börjat läsa den för några år sedan så omdiskuterade Bitterfittan av Maria Sveland och den verkar också lovande. En feministisk bibel har den i vart fall blivit. Vi får se vad den har att ge.