Idag kan jag nästan göra vad jag vill, var en tanke i morse, och samtidigt dök i medvetandet upp en affisch jag sett ganska nyligen om en fotoutställning på Moderna.

Det är sällan jag gör någonting kulturellt numer, så efter lunch tog jag en promenad genom turistträngseln nedför Skeppsbron, och gick på den här utställningen, som jag faktiskt kan rekommendera för den fotointresserade. Efteråt kände jag mig lite rikare som person.
Såhär skriver Moderna om Åter till verkligheten:

Nu när regnet och lågtrycken verkar ha kommit för att stanna en tid, läser jag om sommaren 2007, som var en regnig och kall sommar. 2007 var samtidigt ett år med två graders högre temperatur än vanligt. Klimatförändringarna innebär inte att vi får varmare och soligare somrar, utan en högre årsmedeltemperatur, vilket främst innebär varmare vintrar.
Jag tillhör som tur var inte soldyrkarna som älskar att fara runt och leta badplatser. Jag kopplar av mer liggandes i soffan med en påse chips och en bok medan regnet vräker ner utanför.

Just nu läser jag ”2000-talets Per Gunnar Evander” Hans Gunnarssons En djävla vinter, som handlar om ett gäng tjugoåringar som lever ett tämligen torftigt liv i mitten av 1980-talet i Finnspång. Hans Gunnarsson är verkligen en mästare på att hitta dramatiken i det lilla.

Häromdagen gav H:s Canon upp. Vi var på Thåström. H skulle ta några bilder från vår ganska gynnsamma position i publiken, medan dagsljuset ännu hängde kvar. Normalt sett ser man ju inte hur Thåström ser ut nuförtiden, eftersom det mest riktas strålkastare mot publiken på hans spelningar.
Men kameran vägrade, på displayen visades meddelandet ”Fel i minneskort”.
Synd, men det är väl bara att byta minneskort för några hundra och så fungerar den igen. Är det något allvarligare täcker säkert garantin, sa jag.

Men när vi dagen efter kom in med kameran, som vi trodde hade två års garanti, sa biträdet på OnOff, (inte helt utan triumf i rösten) att garantin numera bara gäller i ett år. Däremot är det tre år på tillverkningsfel. Ville vi lämna in kameran för 400kr och få det utrett?
”Vad innebär det”, undrade H.
” Om man kommer fram till att det är ert eget fel, så får ni inte tillbaka de 400, utan ett kostnadsförslag. Om det är tillverkningsfel får ni den lagad och slipper betala någonting.” , sa Onoff-killen.
” Vad kan det tänkas kosta att laga den, om det är vårt fel?”
” Från sjuhundra och uppåt”
Vi diskuterade en stund, jag har varit med om den här situationen förr, och den har alltid vägt till fördel för tillverkaren, så vi bestämde oss för att låta kameran gå till historien. Sorgligt på en så bra kamera, men eftersom den inte kostar mer än ca 2000 kronor idag, kan man lika gärna köpa en ny istället för att laga den gamla för 1500 utan att få någon garanti för att den inte snart brakar ihop igen.
Så nu ligger batterierna i batteriholken nere på Konsum, minneskortet i skrivbordslådan och kameran ska kasseras så snart som möjligt på någon elektronikdeponi.
Men det viktigaste av allt, ett nytt sug har börjat växa fram efter en sådan här, för fjortonnittinio:

Söder på sommaren är väldigt annorlunda det Söder man lever på under andra årstider. Det är framförallt lugnare, sömnigare. Många söderbor ger sig av på semester.
Turisterna från andra länder som kommer till Stockholm ser antagligen mestadels Plattan, Drottninggatan och kvarteren däromkring ner till Kungsträdgården – kommers Stockholm – och naturligtvis- Gamla Stan och möjligen Djurgården. Många turister åker också ut till den världsberömda archipelagon.
Färre hittar till Söder, när väl utsikten från Fjällgatan är avklarad och fotograferad. Men nu läste jag ett reportage i Södermalmstidningen att man börjat köra ”Milleniumresor” till Södermalm för turister från hela världen som har fastnat för Stieg Larssons deckare, som ju till ganska stor del utspelar sig på Söder.

Söder ser egentligen inte mycket ut för världen och det tar mer tid att upptäcka det som är trevligt här. Skulle tro att det – förutom Milleniumresenärerna – mest är svenska turister som hittar hit.

Alex Schulman har skrivit på DN om bloggarnas betydelselöshet, och det rör mig egentligen inte. Jag har inget intresse av att försöka påverka någon med mitt bloggande. Det är väl ett väldigt fåtal bloggare som lyckas med det, Schulman, Bildth, Blondin Bella och några till kanske.

Det som jag tycker är lite märkligt är att det blir en sådan debatt kring hans uttalande. De texter jag har läst av Schulman, kanske ett tjugotal till antalet, har ibland varit ganska underhållande, men inte mycket mer.
Att en person som egentligen inte avhandlar mer än yta, får ett så stort utrymme, tycker jag speglar förflackningen på kulturens område i det här landet.

Idag när jag satt i stugan i Överby föll min blick på en tavla av Simsonrederiets 18 fartyg. Som så många gånger tidigare tänkte jag att jag kunde ha varit en brat med stekarfrilla på Stureplan nu. Kanske rentav chef för något framgångsrikt företag. Om farfar hade överlevt kriget, hade jag garanterat varit en helt annan person. På ont eller gott. Jag hade förmodligen fostrats i en mer borgerlig tradition hade kanske inte kommit i kontakt med punken, eller haft jobb som det jag beskrev häromdagen i inlägget ”Bacongubben”.

Jag hann aldrig träffa min farfar, Simon Carlsson. Han dog redan 1939, 43 år gammal, när min egen far var ett spädbarn. Olyckliga omständigheter gjorde att farmor förlorade hela förmögenheten, vilket innebar att jag endast fick en jämngrå medelklassuppväxt.
Mer att läsa om Simsonrederiet , som låg på Skeppsbron 16, i Stockholm, finns att hämta i den här länken. Den går till min farbror, Bo Carneheims sida om rederiet. En del kanske undrar varför jag heter Carneheim och inte Carlsson, och det beror på att namnet Carneheim togs på 1950-talet då myndigheterna gick ut och rekommenderade folk med ”son”-namn att hitta på egna, mer orginella efternamn.

Här är några av fartygen som fanns i rederiet 1939. Simon Carlsson dog efter att ha fått gammalt blod vid en blodtransfusion.

När jag pluggade i början av nittiotalet , jobbade jag ibland extra på en städfirma. Den hade specialiserat sig på att städa ur hem där det hade brunnit. En måndagmorgon blev mitt team skickade till Årsta Centrum, en lägenhet hade brunnit där någon vecka tidigare.

I lägenheten hade det bott ett par. Efter branden var bara kvinnan kvar. Jag vill minnas att det var en trerummare. Paret hade separata sovrum och gemensamt vardagsrum. Det som skulle saneras inför ommålning var sovrummet där mannen bott. Det jag slogs av när jag kom in i lägenheten var hur starkt det luktade av mat, som av osigt bacon och ägg.
Det var märkligt att se lägenheten, att en ganska liten del av den var illa eldhärjad, medan tex köket och kvinnans sovrum såg orört ut. Vardagsrummet fanns det lite skavanker i men inte värre än att det kunde ordnas med färg och tapeter.
Kvinnan, som vi kan kalla Agnes, hade överlevt branden, satt i köket. Hon hade ännu inte hämtat sig efter den hemska händelsen och verkade vilja prata hela tiden. Hon propsade på att vi städare skulle ha kakor och kaffe redan när vi kom trots att vi sa att vi redan druckit kaffe på kontoret. Hon berättade att mannen (som hon varit gift med i fyrtio år och som nu var död) hade varit sängrökare. Han måste ha tappat glöd i sängen som tänt eld på hans rum. (Det här var innan de bromerande flamskyddsämnena kom som eventuellt kommer att göra många män infertila i från nu och framdeles)
Mannens rum hade snabbt blivit ett eldhav och Agnes hade vaknat av explosionen då fönstret i hans rum trycktes ut mot gatan. Inte mycket rök fanns då i den övriga lägenheten.
Hennes berättelse skakade om mig, men för mina arbetskamrater var det här förstås vardagsmat. De skämtade och pratade snart om någon fyllefest de hade varit på under helgen, och meddelade Agnes, som ännu befann sig i ett chocktillstånd, att vi måste börja sanera nu. Väggarna och taket skulle tvättas med något speciellt antifettmedel. Det var mycket jobb att göra.
Jag minns att jag stod med en lång svabbliknande käpp och skrubbade väggar och tak och att det var oerhört mycket fett som satt där. det rann ner över armar och bröst, ett riktigt skitigt jobb. Det ville liksom aldrig ta slut och jag fick gå och tömma hink på hink med oljigt vatten. Jag minns inte exakt när jag fick veta varför det var så mycket fett (jag var fortfarande ganska naiv) och varför det luktade just bacon. Men en av kollegorna upplyste mig roat: lukten och fettet var ju från gubben jag just var i färd med att skrubba ner från väggen! Lite senare fick jag också se en bild av honom. Han hade varit en stor och tjock man, en riktig pjäs. Och nu hade han alltså hamnat på väggarna och taket i sitt sovrum!
Vid lunch stannade jag kvar med Agnes i köket medan mina kollegor gick ner och åt pizza. Jag kände ett slags moraliskt ansvar att prata med henne och hade heller ingen speciell aptit. Jag antog erbjudandet om smörgås och läsk.
När dagen var slut var vårt uppdrag klart och målarna skulle kunna komma och färdigställa. Dagen efter satt jag förmodligen och lyssnade på någon föreläsning. Det var sista gången jag jobbade åt den saneringsfirman.

Kunde inte motstå att gå och se Thåström ännu en gång, speciellt inte sedan jag fått tid att lyssna in senaste plattan som väl ingen har lyckats undgå och som är ett mästerverk.

Tyvärr missade vi Freddie Wadling, men hann se Anna Ternheim som faktiskt har imponerat musikaliskt på mig. Men hennes uppträdande var väl – ja – sådär, tycker jag. Lite väl mollstämt, låt efter låt, i vissa låter svängde det till som tex i ”What have I done”. Men på det stora hela kändes det som en ganska seg väntan på huvudattraktionen.

När så Sveriges ende riktiga rockstjärna klev på strax efter halv tio behövde jag en kraftig energikick, och det var precis vad jag skulle få. Thåström inledde med ”Släpp aldrig in dom här” var i toppform redan från start, for runt och dansade spastiskt, trixade och lekte med fraseringen i sångtexterna, och i lekfull kreativitet fortsatte konserten. Thåström verkade rentav glad- tackade publiken- även om han i vanlig ordning inte sa speciellt mycket mellan låtarna. Vi fick i alla fall veta att nya låten ”Långt bort” från senaste albumet handlar om hans döde vän, Hatte (Stiwenius).

Hinner eller orkar inte göra någon fullkomlig recension, men såhär skrev man om gårdagens konsert i Göteborg, och den överensstämmer lysande bra med med konserten ikväll. Vill bara säga att om ni (som gillar Thåström) får chansen att gå på någon av konserterna på den här turnen – som nu drar vidare juli ut – och en bit in i augusti – så gör det! Ni kommer inte att ångra er. Jag har inte sett honom såhär bra sedan 1999 och turnén till ”Det e`ni som är dom konstiga…”.

Idag när jag pratade med en man som verkar insatt i många saker, kom vi in på området tidsuppfattning, och hur man ser på tiden rent visuellt. Jag berättade då att jag har förstått att jag har en ganska udda syn på hur ett år passerar. Jag har alltid funderat på varför jag tänker på det som ett skeende som går motsols medan de flesta andra tänker tvärtom.
” Ok, då måste du vara vänsterhänt”, sa mannen.
” Nej inte alls”, svarade jag” däremot äter jag med kniv och gaffel i fel hand.”

Jag illustrerade snabbt på ett papper hur jag tänker mig att året börjar. Januari börjar på vänster sida och månaderna följer på sättet som visar. På bilden har det dock blivit lite fel i slutet av året där det är för täta streck mellan september, oktober, november och december.

” Jag antar att du är konstnärligt begåvad” sa mannen.
” Ja, kanske…”
”Jo för det verkar som om du arbetar mer med vänster hjärnhalva.”

När jag kom hem slog jag lite på nätet och såg då att de konstnärliga arbetar mer med höger hjärnhalva, något jag också hade på känn, men så dök jag på det här testet, med den snurrande kvinnan, och såg att jag tydligen jobbar med båda hjärnhalvorna eftersom jag såg henne rotera både med- och – motsols. Precis som 15% av det amerikanska folket. Följ länken och rapportera nedan om era testresultat!

Reflekterade idag, då jag var ute på en ganska lång promenad med Märta, över summan jag årligen lägger ner på vanligt kolsyrat vatten. Eftersom det var varmt idag fick jag tex – vid två olika tillfällen – köpa halvlitersflaskor Jordgubbsramlösa, en ny sort som jag gillar.
Det måste vara flera tusen som går direkt ner i aktieägarnas fickor och avansen torde vara enorm. Hur mycket kan det tappade vattnet, plus kolsyra, plus jordgubbsextrakt kosta egentligen? Flaskan betalar man ju för utöver det vanliga priset.
Har hört att kvalitén på vattnet i en Ramlösa inte är vare sig högre eller bättre än det ur kranarna här i Stockholm. Så idén med att sälja det kolsyrat och i en fin flaska med en förtroendeingivande design var ju ett riktigt lyckokast för den som kom på idén.