Jag har alltid haft svårt för söndagar, speciellt mellan två på eftermiddagen och till dess att jag somnar på kvällen. Under dessa timmar känner jag, nästan oavsett vad jag gör, ett diffust obehag, som aldrig annars infinner sig under veckan. Biofilmen lyckas inte riktigt engagera mig, och träffen med den gamle vännen på ett café blir inte så avslappnad som den skulle vara om det var tex lördag.
Jag har utan att finna en lösning försökt förstå vad det där obehaget egentligen handlar om, var det kommer ifrån. Ibland är det förstås uppenbart varför jag mått dåligt, då jag t.ex. har varit uppe alltför sent och dessutom fått i mig för mycket vin. Men varför återkommer den här känslan oavsett om jag studerar eller jobbar? Även på semestrar smyger den sig in.
På senare år har jag blivit alltmer övertygad om att det handlar om födelse och död, den eviga processen som styr hela Universum. För att kunna känna genuin glädje måste jag också gå igenom smärta och leda, och den verkar ha bestämt sig för att infinna sig på söndagar. Men även den teorin krackelerar då jag tänker på att alla människor inte alls omfattas av den här ” födelse – död” -logiken. De älskar varje timme av söndagarna lika mycket som de älskar alla andra timmar i veckan.
” Då äter vi söndagsmiddag med familjen och det är sååå mysigt!” kvittrade en kollega nyligen en måndagmorgon.
Nej, nu är det dags att avsluta de kritska söndagstimmarna. Klockan är elva.
Ebba Grön hatade också Söndagar… Och det är väl inte för inte ett begrepp som ”söndagsångest” finns i den allmänna folkvokabulären.
Söndagar har alltid varit skit, instämmer. OM man roat sig fredagen och lördagen, så är ju söndagen lika med döden, eftersom det roliga tar slut på söndagen och ofta väntar bara trist vardag på måndagen. Du är inte ensam. Som singel hatar man dessutom alla par som bara måste ut och gå just för att det söndag. Jag går ogärna utomhus före kl 16 på söndagar eftersom det är då paren går hem till midddagen…