Jag somnade till en stund efter middagen och när jag plötsligt vaknade upp insåg jag att jag hade sovit i närmare en och en halv timme. Inte bra, hur ska jag kunna somna ikväll? Jag avskyr att behöva ligga och vända och vrida på mig och se hur klockan närmar sig ny arbetsdag. Nåväl, synd att ta ut sömnlösheten i förskott.
Så kom jag på att jag faktiskt också har ett blogginlägg att skriva. För att få inspiration går jag in på DNs sida, som är den tidningshemsida jag besöker allra mest. Där läser jag att Anna Odell, konstfackseleven som spelade mentalsjuk och väckte en sådan uppmärksamhet i media, snart ska ha en utställning av sitt konstverk. Den tolfte maj närmare bestämt. Anna Odell ångrar fortfarande inte vad hon gjort, och tacka för det. Varför ska hon ångra något som gjort henne känd i hela landet och kanske mer därtill? Ingen har ju blivit direkt skadad av hennes handling. Egentligen har det ju bara kostat lite skattemedel och att vårdpersonal blivit pressad och utmanad.
Jag har inte läst tillräckligt för att veta var denna utställning ska vara, men ska göra lite efterforskningar. Jag tror rent av att jag ska gå dit själv. Ska du med?
jag hakar på, tar med mig sprayburken
Jag hänger med om jag får permis 🙂
Det är orätt att bunta ihop de psykiskt sjuka i en enda grupp och kalla dem psykiskt sjuka. Det kan mycket väl vara ett friskhetstecken att skrika i det offentliga rummet och spränga tabun kring normalitet. Det galna i varenda en av oss är starkt förtryckt av konventioner och rädslor. Det kan också vara helt okey att ta sitt liv. Det finns ju egentligen ingenting som säger oss att vi är skyldiga att leva tills vi dör. Det är däremot mycket sjukt att mörda och våldta och misshnadla i alla dess former och särskilt sjukt är det att utsätta barn för det sjuka. Jag skulle hemskt gärna vilja se denna utställning. Kanske, ja nästan helt säkert, har hon kommit fram till något som annars inte syns så ofta. Det skulle jag vilja se. Om det nu är så… Men det är långt till Stockholm…