En tickande bomb för Jimmy Bernfeldth

Ett tag hade även jag ett Facebook-konto registrerat i mitt namn. Det var innan debatten om det 13-sidiga avtalet, som innebär att Facebook äger allt material jag publicerar på sidan.

Jag tyckte som de flesta andra att Facebook var ett kul forum där jag kunde lägga upp bilder, få kontakt med gamla vänner och bekanta genom att göra en sökning på deras namn, och plötsligt få veta vad som hade hänt sedan vi sågs sist. En dag minns jag speciellt, det var när Jimmy Bernfeldth som jag tappat kontakten med efter gymnasiet plötsligt ville adda mig som Facebook-vän. Jimmy var sig ganska lik på profilbilden, bortsett från att han nu inte hade något hår på huvudet; det var samma, lite trotsiga blick nu som då. Det visade sig att han vikarierade som reporter på en lokalradiostation och bodde i en norrländsk stad.
Jag och Jimmy utväxlade några konversationer där vi berättade brottstycken ur våra liv i Facebooks privata brevlåda. Jimmy hade fått två barn, men var åtskild från båda mödrarna som bodde i olika städer. Hans privatliv hade varit trassligt, den panikångest han hade haft redan under gymnasiet hade lett till att han under sina tidiga tjugoår och strax efter trettio, under några vändor varit långtidssjukskriven och hamnat på psyket. Nu mådde han dock bra. Det var kul att få kontakt med Jimmy. Vi bestämde oss för att gå och ta ett par öl då han kom till Stockholm nästa gång.

Några dagar efter Jimmys och min senaste konversation läste jag nyheterna på webbben; det Europeiska rådet för datasäkerhet varnade nu för att lämna känslig information om sig själv på Facebook. Hade man undertecknat deras användaravtal på 13 sidor hade man automatiskt skrivit under på att Facebook ägde vad man lagt upp på sidan, bilder text – allt! I artikeln spekulerades det i vad avtalet som Facebook tvingade sina användare att skriva under skulle kunna innebära i praktiken; ja bland mycket annat att Facebook skulle kunna sälja användarnas informationen externt till en eventuell blivande arbetsgivare.
Jag skrev ett upprört meddelande till Jimmy och berättade om detta, men han hade förstås redan hört nyheten tillika försökt avsluta sitt medlemskap men inte lyckats. Det enda alternativet var att avaktivera kontot, men det innebar inte att det han skrivit var borta. Den informationen tillhörde för alltid Facebook.

Fylld av oro och vrede raderade Jimmy sitt konto, och jag följde hans exempel en vecka senare.

Facebook är som reklamen säger, ett kul socialt redskap (även om man tröttnar ganska snabbt). Men det gäller att hålla sig till att skriva om sådant man kan tycka är ok att en kommande arbetsgivare läser.

Om utvecklingen går åt det hållet att informationen kommer att säljas externt, är Facebook en tickande bomb, inte bara för Jimmy Bernfeldth utan för väldigt många människor över hela världen som varit naiva och godtrogna nog att skriva om sina personliga problem.

Fotnot: Jimmy Bernfeldht heter egentligen något annat.