Idag när jag satt i stugan i Överby föll min blick på en tavla av Simsonrederiets 18 fartyg. Som så många gånger tidigare tänkte jag att jag kunde ha varit en brat med stekarfrilla på Stureplan nu. Kanske rentav chef för något framgångsrikt företag. Om farfar hade överlevt kriget, hade jag garanterat varit en helt annan person. På ont eller gott. Jag hade förmodligen fostrats i en mer borgerlig tradition hade kanske inte kommit i kontakt med punken, eller haft jobb som det jag beskrev häromdagen i inlägget ”Bacongubben”.
Jag hann aldrig träffa min farfar, Simon Carlsson. Han dog redan 1939, 43 år gammal, när min egen far var ett spädbarn. Olyckliga omständigheter gjorde att farmor förlorade hela förmögenheten, vilket innebar att jag endast fick en jämngrå medelklassuppväxt.
Mer att läsa om Simsonrederiet , som låg på Skeppsbron 16, i Stockholm, finns att hämta i den här länken. Den går till min farbror, Bo Carneheims sida om rederiet. En del kanske undrar varför jag heter Carneheim och inte Carlsson, och det beror på att namnet Carneheim togs på 1950-talet då myndigheterna gick ut och rekommenderade folk med ”son”-namn att hitta på egna, mer orginella efternamn.
Här är några av fartygen som fanns i rederiet 1939. Simon Carlsson dog efter att ha fått gammalt blod vid en blodtransfusion.
Vad trist att förmögenheten gick förlorad.
ja, det hade varit härligt att få åka på långtur med m/s Thomas! /BP
Jo, det är klart, den engelska stavningen av namnet är bättre 😀