Nu i eftermiddags då jag trängdes med hundratals andra passagerare på ett fullsatt och som alltid försenat pendeltåg kände jag det så tydligt, vad gör jag i Stockholm ? Det är så absurt att utsätta sig för den här stressen, avgaserna, den magnet – och elfältsbemängda miljön, år ut och in. Dagarna avlöser varandra, den ena mer lik än den andra.
Förra året vid den här tiden tillbringade jag min tid på Fårö. Jag hade sparat ihop 40 000 kr och sedan länge planerat att gå i ide ett år. Jag skulle ta långa promenader, fundera över livet och försöka skriva en bok. Säkert hittar jag något ströjobb och kan dra in några tusen på det, tänkte jag. Jag hade fått förmånen att hyra en gammal jordbruksfastighet från 1600-talet av vår bildlärare, som tyckte att det var perfekt att jag tog hand om deras hus över vintern.
Till en början tog jag långa promenader, skrev aktivt mellan kl 10-15 varje dag. Boken växte i omfång, men framåt jul började pengarna sina, telefon, bil, båt el – och vedkostnaderna gnagde ur mina besparingar. Jag sökte jobb på Fårö, men ön går i ide under vinterhalvåret, och de flesta, runt 600, som lever kvar sysslar med jordbruksrelaterat arbete, något jag inte har någon som helst erfarenhet av själv.
Så i slutet av februari var jag alltså tillbaka i ”Bullshit Citys” ekorrhjul, med ett långtidsvikariat på Sofiaskolan på Söder. Det gjorde mig inte lyckligare, men jag fick en möjlighet att betala mina skulder.
Boken (som jag jobbar med på bilden) lades i träda och har inte bearbetats sedan Fårö.
Jag var öbo under de tuffaste månaderna, september till februari . Men hade det inte hängt på pengarna hade jag förmodligen varit kvar där än. Jag var periodvis väldigt ensam. Ibland gick det flera dagar utan att jag såg en människa mer än på långt avstånd och i en traktor.
Ett gammalt fyrton längs kustvägen jag ofta promenerade på för att hämta inspiration.
