En gammal god vän som bor ute på riktiga bonnvischan, i en liten utflyttat by, Höaröd, några mil utanför Kristianstad, tråkade mig ofta innan jag skulle flytta från Stockholm.
Han sa att jag aldrig skulle klara av att bo ensam på landet en vinter. Mycket riktigt höll jag inte ut på Fårö längre än till den sista februari i fjol. Men det berodde inte på att jag vantrivdes som jag flyttade tillbaka, utan på att pengarna var slut. Hade jag bara fått in fem sex tusen på kontot i månaden hade jag stannat kvar. Jag uppfylls av längtan tillbaka när jag tittar på de här bilderna.
Sista båten över till Fårö. Den nordliga vinden vräker in från Östersjön i sjutton sekundmeter och jag är den enda bilen på färjan som är glashal.
Då var det skönt att komma hem och lägga in en vedklabb i köksspisen, som var den huvudsakliga värmekällan i det gamla stenhuset, vars metertjocka väggar med nöd och näppe stod emot de ständigt isande vindarna.
Fårötorv