David just efter tandoperationen för tio år sedan.
Ikväll har jag svårt att komma på något att skriva om. Jag märker genast att det handlar om prestation. Jag kollar runt lite på Internet, tänker; ja, det där kan jag skriva om. Men så hejdar jag mig – det blir för banalt, eller för trist, för pretantiöst. Jag hänger inte med i politiken längre. Annat var det när jag slukade ledare och skrev pm för statsvetenskapen och när ekonomisk historia engagerade mig så till den milda grad att jag tänkte läsa upp betygen i matte på Kom Vux för att bli behörig att läsa nationalekonomi. Numer har jag enklare intressen.
Jag vet inte varför, men det här leder mig in på tankar om att det alltid är prestation som har stoppat mina romanprojekt. Jag brinner i två -trehundra sidor. Sen tar det stopp, och det är med känslan av att det här är inte tillräckligt bra för att fortsätta på. Det här blir inte någon ny ”Nyår”, eller ”Plattform” eller…” Amerikansk myt”
Finns det egentligen många genompretatiösa bloggar? Skribenter med enorma krav på sig själva, att prestera en oerhört bra texter var dag? Säkert. För mig är bloggformen attraktiv just för att den är opretantiös och flyktig ungefär som en tanke.
Hursomhelst, då jag kikade runt lite på Internet stötte jag på nytagna bilder av David Bowie. Bowie är en artist jag avgudade fram till punken fick sitt genombrott. Skivorna var mästerverk från start fram till och med Low, det var sällan en dålig låt. Sedan hände något. David blev mainstream med Lets Dance. Jag förlorade intresset. Vad gör Bowie idag? Jag vet inte riktigt. Han sitter väl med sin fotomodellerande fru Imam i ett egenägt kvarter i New York och målar och spelar gitarr. De två miljarderna i aktiefonder och ”Bowiebank” växer i lagom takt. Något som slår mig är att han åldrats så kraftigt i utseendet de senaste 10 åren. Jag tror att det satte fart i och med att han, missnöjd med sitt gamla charmiga ojämna tandgarnityr, bytte ut det mot ett amerikanskt, där tänderna alltid förstoras och görs vitare.
David tio år senare
liknar vilken amerikansk genomsnittssenator som helst.
Se där! Jag klarade av att skriva ett inlägg till.
Äh, en pretto-blogg vill ingen läsa. Gillade detta spontana inlägg som ändå fångade upp en del intressen. Sov gott, ses imorrn!Kram
David är alltid en hjälte Minns att det var märkligt när han blev ”en vanlig människa”. Men han har gjort bra saker efter det.Och det är klart att han sitter med Iman och några ungar i NYC och cashar in deg. Men i ärlighetens namn, vem vill inte göra det? I synnerhet efter en sådan karriär, mannen är väl drygt 60 och förändrade våra liv!, Tanx Ziggy!/BP
Och så jävla gammal ser han ju inte ut om du jämför med nån metallare i Lycksele i 60-årsåldern. (oj vad jag kommer att få skit…)Allvar: tror vi att våra gamla idoler inte ska åldras? K. Richards fyller 66 och ser förjävlig ut och det tycker jag är charmigt. Vi kan ju inte förvänta oss att våra tonårsidoler ska vara skapta på något annorlunda sätt, även om pengar kan fixa garnityret. Hail Rock & Roll! /BP
intressant det här med idoler och åldrande, Keith har ju alltid nästan jobbat på att se sliten ut, medan Bowie, som du själv säger aldrig riktigt har sett ut som en ”vanlig människa”, eller gett uttryck för att han heller är det. Jag kan förstå att folk i Athen för 2500 år sedan verkligen trodde på halvgudar som Akilles. (Med risk för att själv anses som icketypisk för lärarkåren, som ser sitt jobb som ett kall )är det ju också självklart att jag hellre satt och cashade pengar på Manhattan och odla mina djupaste intressen än att vara en tjänare och barnuppfostrare i den här staden, i det här landet.
Bowie är en av de största och det intressanta är just vad som hände honom efter 1980. Albumet Scary monsters är fantastiskt, men efter det så tog hans sökande ådra slut. Lets dance och Tonight markerade verkligen slutet på Bowies storhetstid. Men om man tänker efter: mellan 1969-1980 gjorde han bara mästerverk och hur många har en sån lång period bakom sig? Kanske blev han mainstream därför han inte orkade vara sökare längre? För mig är han den störste låtskrivaren nånsin tillsammans med Lennon.
Jag håller med om att han hade en rejäl svacka runt Let’s Dance men Outside, Buddha of Suburbia, Earthling och Black Tie White Noise + en del Tin Machineprylar går inte av för hackor.Let’s Dance tycker han ju själv är det sämsta han gjort och talar ogärna om den, trots att det är hans mest kommersiella album någonsin. /BPPS. Dessutom har han lirat i bingolotto, helt oförståendes om vad han deltog i (A very popular Swedish TV-show, Ok?) Det är stort!
tenderbeat, Visste inte att du gillade vare sig Lennon eller bowie! Kul att du upptäckt dem du också 😀
Tomas, för 5-6 år sen orkade jag inte längre bara upptäcka det nya hippa hela tiden, jag hade ju liksom gjort sen jag var 12 typ. Gjorde en tidsresa bakåt och köpte massor av specialprice cds med det bästa från Stones, Bowie, Beatles, Fleetwood Mac, Supertramp, m.fl och det var rätt kul att gå bakåt istället för framåt:)Enda nya bandet de senaste 10 åren som varit toppklass är ju The Killers, deras andra skiva Sams town är bland det bästa jag hört.