Inget kan väl passa bättre en regnig decemberkväll än denna sång, framförd av världens bästa trubadur. Jag började lyssna på Leonard Cohen som trettonåring, för att helt sjunka in i hans fantastiska lyrik under tidigt åttiotal. Ingen kan som han skapa ett glittrande skimmer kring vardagliga tillkortakommanden.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rf36v0epfmI&hl=en&fs=1&w=425&h=344]
Denna sång är underbar. Gillar hans underbara röst!! En annan som jag gillar och har kontakt med är Rikard Wolff, hans röst ger samma rysningar.
Denna sång är underbar. Gillar hans underbara röst!! En annan som jag gillar och har kontakt med är Rikard Wolff, hans röst ger samma rysningar.
Jag förstår tanken fullt ut för jag älskar verkligen Leonard, men nog finns det väl bättre exempel på LC:s fantastiska värld. Den här ger mig mest rysningar av att det var andra människor (De riktigt stora hajarna som K. Richards har uttryckt det…) som styrde o ställde och dödade en kreativ ådra. Inget fel på låten men det här blir väl kanon Leonard, vi fixar en juste kuliss och det här kan vi dra in lite deg på, du får en tjugoproffe, OK?, Leo för fan!/BTBTW: har en hel del funderingar kring tinnitusinlägget men jag måste formulera tanken. Men det finns en liten koppling till punken och den allmänna skrikighetn i samhället där också. Återkommer.
Jag förstår tanken fullt ut för jag älskar verkligen Leonard, men nog finns det väl bättre exempel på LC:s fantastiska värld. Den här ger mig mest rysningar av att det var andra människor (De riktigt stora hajarna som K. Richards har uttryckt det…) som styrde o ställde och dödade en kreativ ådra. Inget fel på låten men det här blir väl kanon Leonard, vi fixar en juste kuliss och det här kan vi dra in lite deg på, du får en tjugoproffe, OK?, Leo för fan!/BTBTW: har en hel del funderingar kring tinnitusinlägget men jag måste formulera tanken. Men det finns en liten koppling till punken och den allmänna skrikighetn i samhället där också. Återkommer.