Hissen

Den här hissen, som alltså också hängt med sedan 1933, har alltid fascinerat mig. Den tar 3 personer som tillsammans väger max 180 kg. Idag då folk är tyngre än vad de spinkiga knegarna var, är det mer lagom med två 90 kiloskroppar. Jag minns en gång en sen kväll då jag och Mattias L kom ut från lägenheten och det satt två dvärgar i trappen ned mot källaren. De var proportionerliga i kroppen som vanliga människor, men kanske en och trettio, en och fyrtio långa. Det var en man och kvinna i rock och kappa. De sa att de hade låst sig ute och jag erbjöd dem att komma in i min lägenhet och ringa en låssmed. De avböjde dock artigt med förevändningen att det snart skulle ordna sig ändå ; en bekant hade deras nyckel och skulle snart komma. Det hela lät ihåligt och de märktes att de inte var hemtama i huset. Jag hade inte sett någon av dem tidigare. Men så var det ofta, ständigt nya ansikten. Mannen var kraftig berusad och jag tyckte synd om dem. Förmodligen tillhörde de den tidens uteliggare. Så fort vi gått en halvtrappa upp försökte mannen resa sig. Jag vände mig om och såg till min förskräckelden lille mannen falla baklänges mot stengolvet. Det smällde otäckt då bakhuvudet mötte marmorn. Jag och Mattias skyndade fram till dem. Mannen gav först intryck av att vara medvetslös och jag ringde en ambulans som dock tog så pass god tid på sig att komma att paret, då mannen oväntat kvicknade till, hade hunnit ta sig därifrån. De såg ut att komma direkt ur någon Fassbinderfilm som utspelade sig under ett halluciantoriskt 1940-tal. Jag har aldrig sett något liknande sedan början av 1980-talet.

Träet i hissen är mörknat av åren som gått och har inte renoverats på länge. Jag minns att vi diskuterade om vi skulle göra en riktig uppfräshning av hissen då jag var med i styrelsen, men det blev aldrig av. De åren befann sig föreningen i ett kärvare ekonomisk läge. Det var just då vi hade köpt huset. Allt blev dyrare än den kalkyl vi fick av den ekonomiske rådgivaren innan vi köpte. Numer är föreningen ganska solid.

En märklig detalj med hissen är hisschaktet här fotograferat längst upp i huset där. Här är fallhöjden ca 20 meter. På bilden ser man hissen några våningar längre ner. Vi undrade vad det berodde på att hisschaktet var så stort när hissen är så liten, och fick svaret av någon arkitekt, att man förmodligen hade planerat att göra en hiss också för halvplanen, men att det antagligen blev för dyrt. Så nu upptar hissen alltså inte mer än halva utrymmet. Resten är en outnyttjad skön rymd.

På denna bild ser ni genom gallren halvplanen där det tidigare gick in långa korridorer, men där det nu – och förmodligen för all framtid – kommer att vara ytterdörrar.

Den här bilden är tagen från vinden och visar husets dubbelgångare som ligger på Bondegatan. Den bruna fastigheten är en exakt kopia av det hus jag bor i fast spegelvänd. Husen uppfördes samma år och är ritade av samma arkitekt. Jag vet att den fastigheten (som jag har varit inne i en gång) inte fick en lika hårdför sanering och att den också har kvar samma bruna färg på fasaden som på 113 Förhoppningsvis ska bilder därifrån kunna hjälpa mig att komlettera bilden av hur huset på Skånegatan 113 såg ut innan totalsaneringen. Som ni ser är dubbelgångarhuset byggt på en lägre höjd.