Det är just nu min favoritårstid, tidig höst. Frånvaron av insekter. Alla färgerna på löven, fukten, den knappt förnimbara lukten av föruttnelse. Känns den överhuvudtaget? Om en vecka kommer det gula, brandgula, röda ligga brunt på gatorna och så förblir det ända till i vår om det nu är som jag tror – det blir ingen mer riktig vinter i Stockholm, permafrostfälten är på gång nu och utsläppen av koldioxid går inte längre att kontrollera. Nuet är det som gäller, de närmsta 24 timmarna…
En promenad på morgonen, blött på bilarnas vindrutor. Men ännu ingen frost. Jag passerar Fjällgatans kulturbostäder där jag tor att Göran Tunström och Slas bodde en gång i tiden. Tittar ut över muren vid Katarinahissen, Stockholm är en så liten stad. Ren, rik och solid, i Europas utkant.
Grönan sover på andra sidan vattnet just innanför Vasadjupet, clowner och tombolahjul får vila för säsongen.
Ja, Stockholm är förbannat litet. Och hösten känns igen. Vi har haft många fina höstar här, då vi trodde att det var vi som skulle stoltstera på de där EMA-telstarpostrarna som kläder elskåpen. Kram!
Ja, det sägs ju att Spiegel förmodligen hade blivit i storlek med Kent om vi bara hade fått kliva över över den där första EMI- tröskeln. Varmaste hälsningar, broder.