Landsbygdens avfolkning

När jag bodde på Fårö förra året trivdes jag så bra att jag började kolla på huspriser. Varför inte flytta hit, tänkte jag. Men så insåg jag att jag inte skulle ha råd. Det är svårt att få ett litet torp under 2 miljoner, och situationen har blivit sådan för de bosatta och infödda att de inte själva har råd att bo kvar på Fårö. En åttiofemårig bonde jag brukade prata med berättade för mig att utvecklingen på Fårö blivit bedrövlig. Ön håller succesivt på att avfolkas på bofasta.

Eftersom de flesta bofasta har ägnat sig åt jordbruk i generationer skapar de nu skenande huspriserna problem. Förr i tiden brukade något av barnen, som hade handlag med lantbruk ta över föräldrarnas gårdar och fortsätta driva verksamheten. Lantegendomarna gick i arv inom familjerna. Det var inte omöjligt för den som tog över, att köpa ut de andra syskonen. Men de tiderna är slut nu. Sedan Fårö, bla genom Ingmar Bergman, och sosseeliten blev känt, har priserna skjutit i höjden. Det blir sällan tal om att någon av barnen har möjlighet och stanna kvar och fortsätta bedriva jordbruk. Alla barn vill givetvis åt sin del av kakan och lantbruksegendomar säljs ut till rika stockholmare. Eftersom dessa stockholmare bara är intresserade av att vara på Fårö under de ljuvliga sommarmånaderna släcks allt fler ljus och lyktor i Fårögårdarna på höstar och vintrar. De tidigare bofasta söker sig ner till Visbytrakterna för sin utkomst, eller till Stockholm. Fåröskolan är sedan länge stängd och nu väntar Fårösundsskolan på sin nedläggning.
Kvar blir några få åldrade bönder, och ICA-handlaren som än så länge härdar ut med inkomsterna från Stockholmspensionärerna. Jag har för mig att det finns 400 bofasta på ön, men antalet minskar stadigt.

I DN idag läste jag en artikel om att det byggs alltför lite lägenheter i Stockholm. Jag kom då att tänka på att de som ska bo i dessa lägenheter är folk inflyttat från tex Fårö och Gotland. Det är här det finns jobb och möjligheter att försörja sig under vinterhalvåret.