Lilla Märta

Det är otroligt vilka starka känslor det väcker inom en att få ett barn. Plötsligt finns där en ny liten person som man omedelbart känner att man kommer att göra allt för. Så var det när min första dotter kom, och så är det nu när lilla Märta äntligen har fötts.

Bara tanken på att det kan produceras ett litet barn därinne i magen är fantastisk. Det är omtumlande på flera sätt att bli förälder igen, mycket har jag glömt, tex hur det är att inte få sova pga av barnsskrik på nätterna. En barnmorska berättade för mig att de första dygnen är värst. Då har inte mjölken och amningen kommit igång riktigt och barnet kämpar för sin överlevnad. Som tur är har vi fått lite avlastning på nätterna av nattpersonalen, så att det blivit några timmars sömn per natt.

För mig är det också ovanligt att inte ha möjlighet att ägna mig åt internetande på kvällarna, och att vara hävisad till en timmes datatid per dag, och en höj- och sänkbar sjukhussäng att sova i. Men det har gått förvånansvärt bra.

Det hade egentligen varit naturligare att min tjugoåriga dotter, Mischa hade blivit förälder. Läste om Alex Schulman vars pappa var 57 år äldre än han själv och var färdig för graven under hans tonår. Själv är jag bara 46 år äldre än Märta och kommer (om Gud vill) fylla sextio då Märta är fjorton. Utvecklingssamtalen i skolan ska jag försöka få Mischa att gå på.

Telefonen har ringt oavbrutet och folk har velat gratulera och höra hur det går. Vi känner oss lite isolerade här inne på sjukhuset. På avdelningen vill helst man helst att det ska vara så få besök som möjligt, inte minst med tanke på RS-viruset som är livsfarligt för spädbarn. Avdelningen vi befinner oss på är till för familjer där förlossningen på ena eller andra sättet varit dramatisk. Märta fick tas ut med sugkocka, och Heléne blev igångsatt med hormondropp eftersom hon var två veckor över tiden. Med tanke på hur dramatiskt det var, vill jag inte ens tänka på hur det hade kunnat gått för hundra år sedan, dvs utan den moderna teknikens under.