Mildheten på ålderns höst

Förutom att saker som utseende och kropp förfaller till oigenkännlighet då man blir ädre känns det ganska skönt att kunna sänka garden för vad som är okej att gilla, både på musikens – och andra områden. Jag minns att jag mellan femton och trettio (då mina rockstjärneambitioner var som störst) jobbade ganska hårt på att upprätthålla en fasad som tålde en rejäl granskning. Det viktigaste var förstås musiksamlingen som inte fick innehålla något som kunde betecknas som för soft eller mesigt. Det skulle vara stenhårt eller djupt rakt igenom. Det första som valdes bort var förstås mainstreammusik, och sådant som var för populärt hos den stora massan. Ambitionen var att vara så unik som möjligt. Pretentiositet är idag det jag tycker är löjligast av allt.

Samtidigt som jag jag odlade och hyllade den här stilen:hade jag ertappats i en skivaffär med att just ha inhandlat denna låt med en i mina kretsar, helt oacceptabel artist:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=s0ydeH-bi4c&hl=en&fs=1&w=425&h=344]
Jag vet inte när mina försök till cool attityd upphörde, men det har naturligtvis skett gradvis. Men när den här låten dök upp och vann melodifestivalen kunde jag hålla med om, och stå för, att den här, (senare nazistanklagade) artistens låt hade en viss trallvänlig charm: [youtube https://www.youtube.com/watch?v=qDkbtCcIMlU&hl=en&fs=1&w=425&h=344]

Vissa saker kommer dock aldrig att bli okay i min värld, ett exempel är James Blunt med låten ”You are beautiful”.