Förra veckan ute på landet, gick jag igenom mina kasettband, som jag haft magasinerade hos föräldrarna. Trots att jag inte använt eller spelat dem på många år (jag har inte ens haft något kasettdäck) har jag haft problem med att göra mig av med dem. Men förra helgen gjorde jag slag i saken och anordnade en riktig plastbrasa (jag älskar att se eld) och omkring 400 band gick in i renande förgängelse. Endast ett tjugotal kasetter (som jag kommer att föra över till digitala media- hurra!- jag hittade Falsk Andedräkt och Latrinråttorna!) skonades, plus några till. Ett av dem var ett sådant där gult ljudbrev som var inne i början på 80-talet, på vilket en gammal flickväns mamma Barbro pratar. (Flickvännen hette Susanna.) Bandet var daterat till 1981, och det är oklart varför jag har haft det kvar i min ägo.
Det var sex sju år sedan jag pratade med Sanna senast, och tjugofem år sedan vi var ihop. Jag tänkte att jag givetvis måste skicka bandet till henne. Så jag slog på Eniro – det finns bara en med hennes namn i Sverige- och fick en träff – nere i Skåne! Jag kände mig ganska osäker då jag la ner bandet i ett kuvert och skickade det ut till ödebygden, och var därför noga med att skriva ut avsändare. Mitt brev undertecknades med http://www.tomascarneheim.com/. (Som jag funderar på att döpa mig till)
Några dagar senare fick jag ett mail från Susanna, som uppskattade att jag hade skickat bandet. Hon bidrog i sin tur med en mängd bilder på mig. Vissa har jag aldrig sett tidigare och andra har jag inte sett på väldigt många år. Dessutom fanns där en dikt som vi lär ha skrivit ihop i början av 1980.
För mig var det kul att se hur mitt kök på Fängelsegatan i Umeå såg ut.
På kökskåpet är bilden med en militär, som inspirerade mig till låten ”Yrkesskadad”.
I skafferiet syns stapelvarorna. Flaskorna innehåller med stor säkerhet Golden Brown, som var ett torrt hembryggt potatisvin som jag brukade brygga på lite av vad som fanns hemma. Grunden i receptet är dock 6kg socker och 6 fyrkanter bakjäst och cirka 3kg potatis tärnade i småbitar. Det är potatisen som skänker detta vin sin bruna färg. Sedan la jag till sådant som föräldrarna i bästa fall hade i fruktskålen, någon apelsin eller äpple tex. Testa, det blir aldrig fel! Det här var långt innan de exotiska frukternas tid. Vad en mango, kiwi eller granatäpple var hade jag ingen aning om. Vad jag inte riktigt blir klok på är vad nedersta hyllan innehåller.
”BP”, kom ofta förbi på en kopp lera eller en ”lille flaske potätvin”,
och ofta spelade vi då gitarr ihop.
