Pojken med guldbyxornas tid

Torsdagar är min tuffaste dag schemamässigt. Det är många undervisningsminuterar. Just nu har jag tre olika skrivprojekt igång samtidigt vilket kräver stort engagemang. Har träning i dialogskrivande och synonymer de första lektionerna i svenska, och sedan två långpass om välfärdssamhället och kommunen.
Som lärare springer jag runt dagarna i ända, det finns alltid någon man ska prata med på rasterna, elever, kollegor eller föräldrar.
Vid lunch funderar jag på hur jag ska orka hela eftermiddagen. Jag kommer idag på att jag ju kanske kan visa någon av de gamla inspelade barnprogrammen som min dotter tittade på som liten.
De sista 45 minuterarna av ett 80-minuterspass i samhällskunskap utlovar jag film om eleverna gör vissa uppgifter först. De sväljer betet och arbetar intensivt i fyrtio minuter, men när filmen jag tänkt ut presenteras blir det protester. ”Pojken med Guldbyxorna!”, tv-serien från 70-talet, som är baserad på Max Lundgrens roman med samma namn. Jag har väl förstått att det inte är deras förstahandsval, men ändå. Några elever har redan sett den och säger att den är tråkig, vilket får klassen att bli ännu mer negativt inställd.
”Då kör vi på med mer samhällskunskap då”, säger jag lätt och ska just börja skriva hänvisningar till nya sidor på Whiteboarden, när eleverna ger sig:
”Nej vi vill se Pojken med guldbyxorna!”
I det här läget är mer samhällskunskap otänkbart.
Det dröjer inte länge förrän de är försjunkna i den spännande tidlösa berättelsen om den idealistiske pojken Mats, som hittar ett par gamla byxor på en vind, vilka visar sig kunna leverera en oändlig mängd, först papperstior, och sedan hundralappar, från framfickan, med vilkas hjälp Mats bestämmer sig för att förbättra tillvaron för världens fattiga barn.
Helt i humansocialistisk anda.
Det är en underbar skildring och jag drömmer mig tillbaka till det naiva 70-tal som jag själv var tonåring i, långt innan Internets, globaliseringens, avregleringen av valutamarknadens tidevarv.
Då tanken på miljöförstöring i allmänhetens medvetande var koncentrerad till ”Håll Sverige rent” -tanken, att vi inte skulle kasta mellanölsburkar och annat skräp i naturen. Då Öst och Väst ännu var åtskiljda av en fysisk och mental mur. Då Kalla Kriget rådde och agenter med långa rockar, solglasögon och cigarett i mun spionerade bakom en tidning och lämnade över krypterade papperslappar med information till främmande länders underrättelsetjänster.

Då världen ännu var någorlunda outforskad – och orörd.

Plötslig spädbarnsdöd

Det är mycket tankar kring att bli förälder igen, orosperioderna kommer givetvis att avlösa varandra, men det första åren kommer för min del att präglas av tankar på det extremt obehagliga fenomenet ”plötslig spädbarnsdöd”. En gammal flickvän till mig som födde en son för drygt tjugo år sedan lider fortfarande av sviterna efter att hennes son dog av plötslig spädbarnsdöd. Barnet sov med föräldrarna och vaknade inte igen, en ohygglig livstidskatastrof.

Forskningen har nu kommit fram till en rad faktorer som kan ligga bakom plötslig spädbarnsdöd. Det viktigaste lär vara att man aldrig låter barnet ligga och sova på magen; ryggläge är det som ska gälla. Ryggläget bidrar dock till att risken för plattskalle ökar, en fara man får leva med, och som kan undvikas om man ofta kliver upp på natten och ändrar den lilla skallens läge på kudden. Det är också av största vikt att man aldrig bäddar ner barnet i en säng, inget omslutande täcke som får barnet att känna att det är tillbaka i moderlivet igen där blodet syresattes från navelsträngen.

Rökningens negativa påverkan har också visat sig enorm. Det är givetvis av största vikt att mamman inte röker, eftersom nikotinet i amningsmjölk kan ha en andningshämmande inverkan på barnet. Så långt är jag med. Men det som förvånar mig är att blott en persons rökanderdräkt kan få ett barn som sover att plötsligt ge upp andningen.

Barnen måste ha dött som flugor av plötslig spädbarnsdöd på 70-80-talet. Då var det relativt vanligt att se mammor på kaffér och barer, rökandes med en kopp kaffe eller ett glas vin samtidigt som de bröstammade sina små.

Tiderna förändras.

२००० तलेट्स देल 2

Det är roligt att gensvaret på mitt inlägg om problemet med hundar har blivit så stort. Jag har fått flera privata e-mail under dagen med kommentarer, samt en del åsikter direkt här på sidan. Tydligen är det ett ämne som engagerar många. Det har ju diskuterats hit och dit på högsta politiska nivå kring kamphundarnas varande eller icke-varande, utan att någon lösning på problemet har kunnat komma till stånd. Frågan är både komplex och känslig. Kan det vara så att många politiker också är kamphundsägare, och att det därför inte händer så mycket i lagstiftningen?
Jag har ännu inte fått någon kommentar från Svenska Kennelklubben som jag bifogat en länk till gårdagens inlägg ”2000- talets hundar”.

En klok person på jobbet sa idag, att det vore mer angenämt att möta en vild varg på gatan än en av de här nya populära bestarna. Jag kan bara hålla med.

2000-talets hundar

Hundar ges ett allt större socialt utrymme i Sverige. Nya hunddagis slår upp portarna för hussar och mattar , par skaffar hund istället för barn, och mataffärernas avdelningar för husdjur expanderar.

Man ser numer hundar överallt, men varför är det så, att de hundsorter som verkar öka allra mest är de man under nittiotalet förknippade med kriminella grupper? Jag tänker på Mastiff, Rotweiler, Staffordshire terrier. Hundar med det signifikanta bulliga ansiktet, enorma käkar och muskulösa kroppar, vars enda egentliga syfte är att sprida terror, skräck och död. Kamphundar.

Rapporter om incidenter där dessa nya sorters hundar är inblandade duggar tätt. Och det är inte helt ovanligt att det också rapporteras om att människor dödas och allvarligt skadas. Det är inget som helst problem för en sådan här jycke att bita av en barnarm.

Nu slog det mig idag, det konstiga i att människor väljer att skaffa dessa raser som – åtminstone här på Söder – är långt vanligare än Golden Retrivers och pudlar. Vad säger detta om klimatet i samhället? Jag försöker givetvis förstå det hela ur ett samhällspsykologiskt perspektiv.

Ok att par väljer att skaffa hund istället för barn, det kan jag förstå, den nära analkande miljökollapsen, en ekonomi som pekar nedåt, ungdomskriminalitet och våld…

Men varför skaffar folk sig mördarhundar?

En kväll för inte länge sedan då jag var på väg genom porten från gatan hör jag ett springande ljud och upptäcker till min fasa att en beige ”Staff”, med nitat halsband är på väg mot mig okopplad. Jag kastar upp porten, men hinner se upp i backen. Hundägarna , ett par i trettiofemårsåldern språkar lugnt med varandra. De verkar inte bry sig om att människor får fly hals över huvud för att undkomma deras hund. Jag trycker igen porten och står där med bultande hjärta, ser efter en stund föräldrarna lugnt passera, följande sin älskade telning nedför gatan.

Jag tror jag ska ringa Hundägarnas Riksförbund imorgon och se hur de ser på den här utvecklingen.

Hösten

Det är just nu min favoritårstid, tidig höst. Frånvaron av insekter. Alla färgerna på löven, fukten, den knappt förnimbara lukten av föruttnelse. Känns den överhuvudtaget? Om en vecka kommer det gula, brandgula, röda ligga brunt på gatorna och så förblir det ända till i vår om det nu är som jag tror – det blir ingen mer riktig vinter i Stockholm, permafrostfälten är på gång nu och utsläppen av koldioxid går inte längre att kontrollera. Nuet är det som gäller, de närmsta 24 timmarna…

En promenad på morgonen, blött på bilarnas vindrutor. Men ännu ingen frost. Jag passerar Fjällgatans kulturbostäder där jag tor att Göran Tunström och Slas bodde en gång i tiden. Tittar ut över muren vid Katarinahissen, Stockholm är en så liten stad. Ren, rik och solid, i Europas utkant.

Grönan sover på andra sidan vattnet just innanför Vasadjupet, clowner och tombolahjul får vila för säsongen.

Portugal-Sverige

Jag har tyvärr aldrig kunnat bli riktigt intresserad av fotboll i vuxen ålder. Jag inbillar mig att det legat mig i fatet både socialt och ekonomiskt. Alla män utom jag verkar vara intresserade av VM- kvalsmatchen ikväll. Jag träffade nyss en granne ute på gatan. Han var och snabbrastade sin hund i ”pausen”.
” Pausen?” undrade jag trögt.
”Tittar du inte på matchen?” sa han förvånad.
” Är det match? Vilka spelar?”
” Jamen, det är ju VM-kval: Portugal- Sverige!”,
” Jaha…Nej, fotboll har jag ingen större koll på”, sa jag, och vi stod tysta på väg upp i hissen.
Längre blev alltså inte konversationen. Jag tänker på alla samtal och nya kontakter med människor som kunnat fördjupas om jag varit en gnutta mer intresserad av fotboll. Jag kanske hade haft ett helt annat, innehållsrikare liv.

Jag inbillar mig att lärare som är intresserade av fotboll har det lättare med tonårspojkar. I princip alla killar i tonåren är ju intresserade av fotboll, inte ens jag var något undantag från den regeln. Jag höll först på Djurgårn och sedan Bajen och spelade under en period mer eller mindre varje dag, så mycket att jag till och med började träna med Mälarhöjdens idrottsklubb.

Hade jag varit lite insatt hade jag säkert många gånger kunnat närma mig stökiga elever genom att raljera kring fotboll, köra lite gemenskapande tråkningar om elevens val av tex AIK som favoritlag, samtidigt som jag hävdade att att bajen är mycket bättre. Jag hade kunnat slänga fram några namn på fotbollsspelare, nyförvärv till klubbar i Italienska ligan. Jag hade kunnat dra hem några pluspoäng. Att ställa frågan: Har du hört att Lars Norens dagboksanteckningar , som gavs ut på Bonniers är på 1460 sidor smäller inte lika högt. Det är bara att inse.

Men, man kan inte få allt. Tror jag ska lägga mig och läsa lite Norén innan jag blir alltför trött.

Fredagskväll Söder

Fredagskväll, lite ruggigt ute. En regnblank Erstagata. Lattemammorna har nu dragit sig tillbaka och gått hem för att pyssla med sina bebisar i designade våningar. Resturanger och barer i kvarteren kring vårt trendiga och hippt bohemiska ”Sofo” fylls av partyfolket, av drinkare och helgfirare. Så annorlunda här var för 20 år sedan: nittio procent av krogarna fanns inte, de exlusiva inredningbutikerna hade inte haft en chans att etablera sig, och Nytorgsparken var mest ett tillhåll för män som hade gjort alkoholen till främsta livsprojekt. Jag vet egentligen inte vad som var bäst, nu eller då.

Själv är jag proppmätt efter en bastant spagettimiddag på Därmed Pasta, och riggar upp med konfekt framför tv-flimret, för att mota ett eventuellt blodsockerfall i grind.

Årets nobelpristagare

Le Clézio är årets Nobelpristagare i litteratur. Jag vet inte vem han är och läser lite om honom:

Fransman, född 1940, debuterade på sextiotalet, har ett fyrtiotal böcker bakom sig. I en sammanfattning om hans författarskap ser litteraturkritikern Ulrika Milles ” Le Clézio som ett postkolonialt medvetande från det priviligierade västlandets mitt”. Genombrottsromanen
”Öken ” som bla är en skildring av ”Europa sett med de oönskade invandrarnas ögon” verkar intressant om än svår att få tag på. Förlaget var inrymt i en enrumslägenhet på söder, och nu skulle förläggare beställa böcker vilket skulle ta ett antal veckor. Le Clezio är inte känd hos den stora allmänheten.

Det är skönt att Nobelpriset finns som institution och uppmärksammar författare som annars aldrig skulle kunna nå någon bred läsekrets i vår tid av ”bröd och skådespel”.

Profylaxkursen ikväll

Det var intressant att vara på profylaxkurs ikväll, och få träna sig inför den stundande nedkomsten, som är beräknad till 23 november. Vi var ca 15 par i den mysigt inredda föreläsningssalen, levande ljus vajade stillsamt i designade ljusstakar, och man kunde förse sig med färsk frukt ur välfyllda skålar mellan andningsövningar och föreläsningspass.

Något som slog mig var hur annorlunda min varseblivning av en profylaxkurs hade blivit på tjugo år. Det var nämligen så lång tid sedan min första dotter föddes. Jag minns att jag då kände mig som en obekväm främling bland alla andra par, som jag avskydde eftersom de såg så tråkigt vuxna och präktiga ut. Själv skulle jag bli rockstjärna, inte någon fånig mespappa med barnspyor på velourbyxor. Då det var dags för den förlossningen hade jag knappt något minne av kursen jag gått, så obekväm hade jag känt mig i rollen som blivande far.

Nu ikväll kunde jag dock ta till mig budskapet, blev bara lite störd över att jag åldersmässigt skulle kunna ha varit förälder till de flesta av de andra blivande föräldrarna.

Men Heléne, den blivande mamman, tröstade mig på vägen hem och sa att jag säkert skulle kunnat vara förälder till de flesta av paren på kursen, ur åldersynpunkt, men att det inte syntes utseendemässigt, vilket gjorde mig lite lugnare.

Skolmaten

Enligt nya forskarrön från laboratorier har skolmaten i Sverige sämre näringsvärde än kattmat. Detta förvånar och upprör många idag. Själv tycker jag inte att det är så konstigt, katter har inte samma möjlighet som oss människor att välja onyttigheter som är goda, eller så har de en mer naturlig känsla för vad deras kroppar behöver. Hade vi människor haft den egenskapen undvek vi väl att stoppa i oss skräpmat som hamburgare, pizzor, tacos osv, som står överst på barn av idags önskelistor på mat, och som inte är ovanlig på skolmatsedlar runt om i landet. Fett, salt sött och snabba kolhydrater är godast, medan tex grönsaker och rotfrukter är äckligt.
Jag får nästan dagligen av mina elever höra att maten är just ”äcklig”. Den ser inte aptitlig ut, den smakar illa etc. Därför finns bla ”matrådet”, ett skolorgan där eleverna en gång i månaden får vara med och påverka, framföra klagomål, ha önskevecka på mat etc. Skolledningen är i allra högsta grad lyhörd inför matrådet.

Själv äter jag varje dag i skolmatsalen men har svårt att förstå deras kritik, med dignande salladsbord och alternativa rätter. Det är mycket sällan det smakar illa. Inför deras kommentarer kan jag bara att kontra med, att jämfört med min skoltid hade de tyckt att den mat skolorna serverar idag är himmelskt god.

Men ur näringssynpunkt och med tanke på den växande övervikten bland barn, vore det kanske dags att damma av och åter börja servera gamla rätter som pölsa och blodpudding, isterband och lappskojs igen, så hamnade näringsnivån säkert på minst den som anses som fullgod för katter.

Reflektioner kring ett förunderligt liv