Direkt när jag kommer innanför dörren vid halv sextiden känner jag att det doftar gott. Lukten visar sig komma ifrån den här blomman som vi fick i present i lördags. Är det en påsklilja? Jag är oerhört dålig på blommor, fastän jag har gröna fingrar.
Det för mig hursomhelst in på tanken att göra något åt skotten till ödesträden som nu har stått på rotning under några veckor.
Efter att ha planterat dem ser de ut såhär. Undrar vem jag ska våga ge det här Ödesträdet till i present? Det kan ju, som jag tidigare har beskrivit, gå väldigt illa för den som inte sköter ett ödesträd, och man behöver en viss – nästan intuitiv känsla- för att klara av uppgiften. Det första året pendlade trädet mellan död och fortlevnad.
När jag tittar ut ser jag att Ekmabs virtuoser har lämnat scenen för dagen.
Planteringsarbetet fullkomligt suger musten ur mig och jag kommer på att jag ju kan läsa vidare i Lars Norens dagbok, nu när jag har lite ungkarlstid kvar. Det är fantastiskt att få följa denne konstnär, kolerisk, bråddjup, deprimerad, försiktigt optimistisk om vartannat. Norén har en engagerad och stark åsikt om allt som intresserar honom. Och han drar sig inte för att uttrycka den, vad priset än må vara. Det är väl det som gör honom så levande – och intressant.
Vardagsrumsfönstret kommer snart att vara en olämplig miljö för växterna eftersom det blir så hett där i söderläget.
Jag har en vän som när hon läste Lars Noréns dagbok nöjde sig med att bara läsa den ena sidan av varje uppslag. Det var en praktiskt lösning. Inte illvillig. Eftersom boken var så tung och hon läste liggande på sidan i sängen så blev det bra så. Sparade tid också. När något var extra intressant klämde hon självfallet båda uppslagen. Själv slog jag följe med Norén hela förra sommaren. Han var med mig på badstränder vid Höganäs, Ängelholm, Rydebäck och blev alltmer medfaren. Han skumpade runt i ryggsäcken när jag klättrade genom bokskogen och de höga rasbranterna ner till Odensjön. Låg med mig på bryggan i morgonsolen. Och medan jag fördjupade mig i vad det innebär att verkligen vara Lars Norén, grävde hundarna efter något ätbart i den förkolnade vedbrasan. Fin bild det där.I natt drömde jag att jag satt i bil utanför huset på Skånegatan. Vid sidan av en gammal parkeringsmätare stod en filmduk på stativ och på filmduken spelar jag trumpet uppe i din lägenhet. Du skymtar förbi på filmen när du undervisande pekar på noterna i notstället. Det är en super-8-film, ganska raspig, och med vita ljusfenomen. Sedan drömmer jag att jag får ordentligt med stryk av en uppretad folkmassa i en offentlig lokal, typ ett bibliotek. Där är ett kontroversiellt konstföremål på en hylla som de vill undanröja och jag försöker skydda föremålet. Tyvärr minns jag inte vad det är för slags föremål. Det är inte särskilt stort och det är cylinderformat. Jag har en vag åminnelse av att det är en rulle med hundbajspåsar men det är förmodligen fel.
Låter som en dröm med en viktig psykologisk innebörd ;-D
Njae… det ser inte ut som påskliljor… mer som någon lite avancerad tulpansort.
Nu är de vissnade, de luktade hursomhelst fantastiskt till skillnad från vad tullpaner brukar göra