Torsdagar är min tuffaste dag schemamässigt. Det är många undervisningsminuterar. Just nu har jag tre olika skrivprojekt igång samtidigt vilket kräver stort engagemang. Har träning i dialogskrivande och synonymer de första lektionerna i svenska, och sedan två långpass om välfärdssamhället och kommunen.
Som lärare springer jag runt dagarna i ända, det finns alltid någon man ska prata med på rasterna, elever, kollegor eller föräldrar.
Vid lunch funderar jag på hur jag ska orka hela eftermiddagen. Jag kommer idag på att jag ju kanske kan visa någon av de gamla inspelade barnprogrammen som min dotter tittade på som liten.
De sista 45 minuterarna av ett 80-minuterspass i samhällskunskap utlovar jag film om eleverna gör vissa uppgifter först. De sväljer betet och arbetar intensivt i fyrtio minuter, men när filmen jag tänkt ut presenteras blir det protester. ”Pojken med Guldbyxorna!”, tv-serien från 70-talet, som är baserad på Max Lundgrens roman med samma namn. Jag har väl förstått att det inte är deras förstahandsval, men ändå. Några elever har redan sett den och säger att den är tråkig, vilket får klassen att bli ännu mer negativt inställd.
”Då kör vi på med mer samhällskunskap då”, säger jag lätt och ska just börja skriva hänvisningar till nya sidor på Whiteboarden, när eleverna ger sig:
”Nej vi vill se Pojken med guldbyxorna!”
I det här läget är mer samhällskunskap otänkbart.
Det dröjer inte länge förrän de är försjunkna i den spännande tidlösa berättelsen om den idealistiske pojken Mats, som hittar ett par gamla byxor på en vind, vilka visar sig kunna leverera en oändlig mängd, först papperstior, och sedan hundralappar, från framfickan, med vilkas hjälp Mats bestämmer sig för att förbättra tillvaron för världens fattiga barn.
Helt i humansocialistisk anda.
Det är en underbar skildring och jag drömmer mig tillbaka till det naiva 70-tal som jag själv var tonåring i, långt innan Internets, globaliseringens, avregleringen av valutamarknadens tidevarv.
Då tanken på miljöförstöring i allmänhetens medvetande var koncentrerad till ”Håll Sverige rent” -tanken, att vi inte skulle kasta mellanölsburkar och annat skräp i naturen. Då Öst och Väst ännu var åtskiljda av en fysisk och mental mur. Då Kalla Kriget rådde och agenter med långa rockar, solglasögon och cigarett i mun spionerade bakom en tidning och lämnade över krypterade papperslappar med information till främmande länders underrättelsetjänster.
Då världen ännu var någorlunda outforskad – och orörd.
Känns ibland som att världen aldrig kommer att bli utforskad. Men 70-talet var verkligen en vacker tid att växa upp i Svedala.Det fanns riktiga rockstjärnor som bajsade i ishinkar på Grand Hotel, skolmaten kunde man slänga i stora bunkar och så fanns det Igloo Apelsin och gula Commerce! Vi hade det gott vi 60-talister!Och flickor och pojkar hade ännu inte fått den snedvridna synen på sex som råder idag./ Pojken med guldbyxan
Jag gillade även röda Commerce – och Glenn naturligtvis!Och kan den stora rockstjärnan du refererar till, vara the Sweets Brian Connely? Mannen som innehar världsrekordet i hjärtattacker (57 st) enligt Guinnes rekordbok?
Jo visst var det Brian. Hade en kompis som spelade trummor med honom i något som kallades Sweet som bestod av herr Connely + ett antal ungdomar. De turnerade i Tyskland och enligt min vän hade – en kraftigt överviktig – Brian en slags personlig assistent som i princip fick bära ut honom på scenen innan de drog igång ”Ballroom Blitz”, ”Teenage Rampage” ”Fox On The Run” och andra gamla hits. Kort därefter avled mannen.Vill även minnas att du luggade av Mick Tucker en hårboll i tumultet utanför Grand Hotel…70-talet, det var tider det! Har faktiskt ibland lyckats få tag i ett paket Glenn hos vissa välsorterade tobakister, men de är ju så korta! Kommer ihåg att det var just därför man tjuvrökte dessa märken för att det såg så korkat ute på stan med långa cig i munnen på en liten gosse. Det fanns en liten estet inom en redan då!