Det var intressant att vara på profylaxkurs ikväll, och få träna sig inför den stundande nedkomsten, som är beräknad till 23 november. Vi var ca 15 par i den mysigt inredda föreläsningssalen, levande ljus vajade stillsamt i designade ljusstakar, och man kunde förse sig med färsk frukt ur välfyllda skålar mellan andningsövningar och föreläsningspass.
Något som slog mig var hur annorlunda min varseblivning av en profylaxkurs hade blivit på tjugo år. Det var nämligen så lång tid sedan min första dotter föddes. Jag minns att jag då kände mig som en obekväm främling bland alla andra par, som jag avskydde eftersom de såg så tråkigt vuxna och präktiga ut. Själv skulle jag bli rockstjärna, inte någon fånig mespappa med barnspyor på velourbyxor. Då det var dags för den förlossningen hade jag knappt något minne av kursen jag gått, så obekväm hade jag känt mig i rollen som blivande far.
Nu ikväll kunde jag dock ta till mig budskapet, blev bara lite störd över att jag åldersmässigt skulle kunna ha varit förälder till de flesta av de andra blivande föräldrarna.
Men Heléne, den blivande mamman, tröstade mig på vägen hem och sa att jag säkert skulle kunnat vara förälder till de flesta av paren på kursen, ur åldersynpunkt, men att det inte syntes utseendemässigt, vilket gjorde mig lite lugnare.