Publik i svart

Det första som slog mig när vi kom in på Tyrol igår kväll, för att se Hello Saferide, var att det nästan bara var svartklädda kvinnor där, kanske tusen stycken.
Min andra tanke var ett tidigare blogginlägg jag skrivit om kvinnoflykten från Västerbottens inland. Ur var och varannan mun klingade norrländska. Det här var kvinnor, tänkte jag, som precis som huvudpersonen för kvällen, Hello Saferides Annicka Norlin, flytt de våldsbenägna petflaskedrickande militärkepsarna, som tjuvjagar älg i skogen och bedriver annan ljusskygg verksamhet i laglöst land. Kvinnor som flyttat till Huvudstaden för att förverkliga sina drömmar, som möter män som dricker ett glas Cabernet Sauvignon, och skriver sin egen poesi, vid sidan om att de sjunger i gospelkör då de är lediga från Socionomjobbet.

Annika Norlins publik var kvinnor mellan 25-50, högskoleexaminerade och stilfullt klädda i svart. De applåderade artigt (eller så tyckte de verkligen att han var bra) den skönsjungande men ebarmligt tråkiga trubaduren (jag minns inte ens hans namn) som fick hållas i en halvtimme med intetsägande låtar på engelska. Jag höll utan att överdriva på att somna där vid bordet. Som tur var hade jag sällskap som kunde göra väntan lite kortare.

Så fort Hello Saferide, och Annika Norlin, med sin ryckiga, lätt spastiska dansstil klev på scen frigjordes drösvis med energi. Plötsligt var jag pigg igen! Det här var riktigt, riktigt bra! Trots att Annika Norlin här sjunger på engelska, vilket jag alltid tycker att engelsmän och amerikaner gör överlägset bäst, så kändes det genuint.
Låt efter låt som jag hade lyssnat in mig på det senaste dygnet spelades upp. Konserten, som varade i runt en och en halv timme gick upp mot ett crescendo, och sedan var det slut, och jag kan varm rekommendera denna svenska begåvning, som förtjänar mycket mer uppmärksamhet.[youtube https://www.youtube.com/watch?v=7ZOiZ6bZ_KM&hl=sv&fs=1&w=425&h=344]