Med tiden har insikten kommit; ett år i barndomens förtrollade landskap utgjorde en evighet i upplevd tid – och utveckling. Idag kommer dagarna, och så springer de förbi innan man har hunnit vakna, känns det som. Med facit i hand har jag insett att 1977 var ett år av enorm personlig omdaning, både fysiskt och psykiskt.
Den 1 januari 1977 var jag sminkrockare, som många andra av de ”tuffa killarna” Jag hade långt hår, men till skillnad från kompisarna hade jag platåstövlar av lågprismodell. schackrutiga med röda (istället för vita) rutor i kontrast mot det svarta. Jag har för mig att mormor hade hittat dem på någon utförsäljning. Naturligtvis kunde de inte ens mäta sig med de pjuck man stod och dräglade efter på Klara norra kyrkogata utanför Sko-Unos skyltfönster. Sådana hade killarna från de mer välbeställda familjerna. Jag fick aldrig några grejor från vare Sko-Uno, Gul och Blå, eller för den delen heller Puss o Kram, som var gängse bland de hippa och populära i klassen. Som tur var var de i minoritet.
Jag fick nöja mig med Silverdollarjeans, och platåsko-imitationer från Åhlens. Min klädsel var för det mesta i mellanprisklass. Vissa stackare fick nöja sig med Colt- de billigaste jeansen, eller ljusblå denim från postorderföretagen.
Håret var dock gratis, och räckte därför nedanför axelhöjd. Jag hade klippt bort armarna på den nötta jeansjackan och på ryggen halvhjärtat målat ett ”Dodge”, medan andra hade ”Chevrolet” bredvid stjärnbaneret. Bilmärkesnamnet skulle vara där, ett amerikanskt förstås. Det signalerade ens identitet, att man var med i matchen.
I den redan moderatstinna villaförorten Mälarhöjden, var man antingen en schackspelande plugghäst, frimärkssamlare, seglare och golfare, eller så anammade man som jag halvhjärtat raggarkulturen, alternativt afghanpäls somflummarna brukade ha.
Jag hade i början av året varit en lite tjock hårdrockare, som kände ganska mycket främlingskap inför hela framtiden.Jag var inte alls intresserad av bilar och bara säker på en enda sal sak; att jag ville leva ett mer färgglatt liv än föräldrarna. Här kom raggarna in i bilden. De hade sin mellanölskultur. Raggarna levde ut under helgerna, gapade och skrek, Plötsligt kunde de ha ställt till med någonting nere vid korvkiosken och blev jagade av polisen. Och så ”drog de över brudar ” i baksätet. Femtiotalsmusiken hade jag svårt för, Elvistramset, Teenager in Love, Beach Boys och annat. Ännu mindre var jag lagd åt att meka. Jag minns att jag och en kompis, vars syster var raggare en dag hade fått följa med i Chevan till pojkvännens garage vid Hägerstensåsen. Han var en späd kille, kanske 23, tystlåten. Kedjerökte korta Glen med fingrar där naglarna var nedbitna till köttet. När vi kom dit höll killen, som vi kan kalla Svenne, på och vinschade en motor ur en kaross. Han rökte två paket Glen om dagen, och sköt iväg fimparna i ett oljefat. Han var ganska kort, men hade stora – av mekandet, svarta, starka händer, Det hängde en enorm – troligen V 8 a i kättingar i en vinsch. Den skulle servas. Han var helt inne i sitt jobb, borrade cylindrar, bytte oljefilter, tämjde plåt, svarvade, svetsade och slog och lackade plåt. En skicklig mekaniker. Mitt hopp om att bli lika manlig och duktig Svenne var stark. Jag kände samtidigt ett främlingsskap till allt för vad han stod för.
Raggarhumorn gjorde mig generad. Jag förstod mig inte på den. En del av kompisarna imiterade den. Grova svordomar med sexuella anspelningar. Ett skämtande kring mans – och kvinnorollerna. Kvinnorna kallade de ”kärringar”. ”Att dricka som en kärring”, ”köra som en kärring”.
Räddningen var dock närmre än jag förstod. En dag var jag som vanligt hemma hos kompisen Jan, eller Jan-Eva som han oftare kallades (på grund av sitt midjelånga röda välvårdade hår ) och lyssnade på ”Tio i topp”.
Janne hade berättat att det låg en väldigt annorlunda låt med på listan, och att namnet på bandet var konstigt. Han var beredd med sin kassettbandare vid radion – och så kom den äntligen: ”God Save the Queen”! Janne tryckte på record. Jag uppfylldes omedelbart av sprängkraften. Låten hade en omedelbar effekt på mig, Det var egentligen vanlig rock n roll, men framförd med rakhet, och ett hoppfullt budskap: Gör uppror, riv ner och avsky samhälle. Var dig själv, sluta gå in i fack.
Den kraft som punken förmedlade för så många tonåringar, var en neutronbomb för förändring.
”Sex Pistols” var ett udda namn, brytande mot den grammatiska ordningen. ”The” var borta. Och ”Könspisolerna! så briljant genialiskt. Så uppkäftigt. På en sekund reviderade jag allt jag tidigare hålla för högt, Tung aska föll över mina forna hjältar Alice Cooper, Black Sabbath, Kiss, The Sweet, Status, The Slade, Marc Bolan, och det skulle gå många år till jag ägnade dessa artister en tanke igen.
Sex Pistols var startskottet. I En våldsam takt lärde jag mig allt om punken och hur en rättrogen skulle vara klädd och bete sig. Attributen inkorporerades bit för bit: innan det hann bli mode, kunde man vara klädd i det mesta som väckte anstöt. Jag fick en period av blankslitna gabardinbyxor från loppmarknader, trasiga udda t-shirts, säkerhetsnålar sattes in i öronen. Plötsligt blev det legitimt att ha, en avog attityd mot det mesta. Detta var innan SAS Jan Carlssons charmkurser på SAS:
Det tog närmare ett år innan jag vågade klippa av det långa håret, en evighet på den tiden, men det var liksom det avgörande klivet. Man får inte glömma att det var långt hår som gällde; kortsnaggade betraktades med misstänksamhet av hela samhället, så till vida man inte var flint, och istället valde att ha en hästsvans. Väldigt få var skalliga innan 20.
Jag tog mig in till Seriehuset på Koksgatan, spenderade allt jag hade på singlar: Pistols, Ramones, Johnny Moped, Clash, Damned, Big Balls and The Great White Idiot, Sham 69, VC2 Roxy London!
Mot min vilja bar flyttlasset upp till Umeå, samtidigt som det började hänga punkare inne vid Gallerian! Det var bedrövligt, och jag skulle snart få inse att också Umeå var en fullfjädrad raggarstad.
Under sommaren 1977 hörde jag Magnus Ugglas ”Varning på stan”. Uggla var modepunkare. Men musiken var fantastisk; ge ett finger åt allt!
Virus och jag på Hagagården 1977. Någon månad innan jag stubbar och färgar håret gult, rött, grönt eller svart och hänger på mig hundhalsbandet även i skolan.
Fortsättning följer…
Väntar med spänning på del 2! Vilka minnen man får ; )Mia
jo, jag ser också fram mot del 2. Kanske jag själv och det kortlivade bandet Nestor Båts kaosartade debut att figurera?
Och hela historien om Anders Ångest/Martin
som gammal punkare hade jag koll på all musik. men du är överlägsen: Johnny Moped och Big balls har jag än idag aldrig hört talas om. Tills nu alltså…Där mötte jag min överman:)
Johnny Moped är mest känd för sin medverkan på de två Roxy London-plattorna, och Big Balls var en tysk grupp som från början var hippies men som såg att det gick att göra sig en slant på att sätta in lite säkerhetsnålar i läderjackorna och öronen och gjorde ett par punkplattor som var ganska dåliga, men som ändå sålde som smör bara för att det fanns ett stort sug efter punkmusik. Plastic Bertrand var en annan sån där tveksam typ, liksom egentligen också Magnus Uggla som ju bara var modepunk. Vem vet hur det hade gått för Uggla om inte punken hade kommit då 76, 77. Andra tveksamma band om de ska räknas som punk var Ultravox, Stranglers som ju var ganska duktiga musiker redan innan. Men många red ju på vågen, inte minst Television, Patti Smith och Iggy Pop (världens första punkare)
Ojoj,jag har ett liknande minne från Mimertiden. Min best man var Alice Cooper och så hörde jag sex Pistols på roliga timmen av Micke Frånberg, som jag hatade vid den tiden, så jag kunde ju inte erkänna min respekt för dom pgr av det. Men Jesus, jag dog.
Television, Patti Smith och kanske framförallt Ramones håller ju inte riktigt med om resonemanget. De hävdar ju alltid att punken uppfanns i New York av just dom och sedan plockades över till England där den fick ett helt annat genomslag och sedan skeppades tillbaka till USA. /Broder duktig
Jo,Bror duktig. Det där resonemanget kan väl i och för sig stämma, men jag tycker isåfall att det var då punken hade modifierats av britterna som den blev intressant. Ramones gjorde ju iochförsig några bra plattor i början, spelade snabbt och enkelt, och isåfall kan man ju börja prata om punkens födelse kring tiden för Velvet Underground, Mc 5 och the Stooges. Förutom Ramones och Television tycker jag inte USA har lyckats skapa något vettigt alls i punkväg. Svulstig Collegepunk gjord av skateboardande medelklassbarn har aldrig bitit på mig.
Ja, mitt resonemang var mer att det är deras story och att jag inte tror att de skulle säga att de ”red på vågen”. Så framställs det i ”Please Kill Me” av Legs McNeil. Där framstår också Pistols (som jag egentligen tycker är ett vanligt Rock&Roll-band) som grabbar som kom över till staterna och såg upp till såna som Iggy, Ramones, PSG osv. I synnerhet Sid Vicious. BTW Plastic Bertrand har väl ingenting med punk att göra, eller? /BD
Jo det stämmer säkert som du säger, BD. Håller också med om att Sex Pistols var mer av ett rocknrollband. Nytt i deras fall var väl sättet att föra fram sång på, samt att utan krångel klippa av låtar Men jag hoppas att du ändå kan hålla med mig om att Platic flirtar lite med punkens attribut här:http://www.youtube.com/watch?v=YvszObk7ulw