Punken för mig 2

Agent Jan Balzar, Latrinråttorna

De första månaderna i Umeå var omtumlande och jag hamnade i en del bråk. Hårdrockare och raggare skulle ”Slå skiten ur punkdjäveln!”. På baksidan av jeansvästen hade jag satt ett stort kryss över begreppen Dodge och Sweet och istället skrivit  Sex Pistols, Ramones, Clash, Damned. Bandnamnen var provocerande då, men snart gick det inflation i begreppen. Vem ryggar tillbaka då man ser en punkare med tuppkam idag? Ingen. En punkare då var däremot något av en utomjording. Raggare kände en intensiv motvilja mot konkurrenande subkulturer: Man skrek efter mig från raggarbilar, och jagade efter tills jag cyklade upp på trottoaren, i skydd av björkar och staket kunde jag försvinna.

Även om många kunde identifiera sig med punkens budskap och tyckte att stilen var häftig,  var jag ännu hösten 1977 ensam om klädstilen. Än så länge hade jag ingen ambition att starta något band, även om jag redan hade ett antal låtar på gitarr. Umeå var ingen stad för punkare. Det skulle dröja ytterligare ett år innan jag hittade några som var sugna på att spela lite punk. Bandet hette Nestor Båt och bestod mestadels av elever från Östra gymnasiet: Göran Thyni på bas, Henrik Alkbrink, gitarr, Erik Weissglas, trummor och jag själv på sång. Vi gjorde ett skandalöst scenframträdande på en julavslutningsfest arrangerad av Elevrådet. Jag hamnade i bråk med skolans rektor. Jag minns inte riktigt vad vi hade för låtar, och varför vi inte fortsatte, men tror att det handlade om vilken musikalisk inriktning vi skulle ha i framöver. Vill minnas att Henrik var inne på Zappa och Jimi Hendrix, artister som jag själv i min ungdomliga naivitet uppfattade som hippies. Flera bilder

(Dubbelklicka för att läsa artikeln)

Jag var kompromisslös i musikfrågan. Det var punk som gällde och jag startade istället Falsk Andedräkt, ett band med snabba två – och treackordslåtar med texter inspirerade av Sex Pistols lyrik. Falsk Andedräkt uppmärksammades ganska mycket i den lokala pressen. Erik Weissglas och jag själv var kvar från konstellationen med Nestor Båt, men nu hade också Ulrika Ökvist, bas, samt Erik Steen,  på trummor tillkommit.

Jag spottade ur mig låtar under den här tiden, kreativiteten flödade. Jag ville utveckla mig som gitarrist. Så jag startade också sidopojektet Latrinråttorna, med ett par nyblivna punkare från Teg: Per Åsander, trummor, ”Sventa” på bas, samt Sverker Everdahl ”Agent Jan Balzar”, sång. Falsk Andedräkts och Latrinråttornas spelningar var alltid turbulenta. Handgemäng med hårdrockare och halvraggare som kommit för att slåss var regel.

Latrinråttorna hade låtar som ”Jobba på Max” ”RoseMarie” och ”Gabardinsvin”. Jan Balzar slutade som sångare och Jan Rådén (R.I.P) övertog hans plats som sångare för en tid, men ruppen gjorde inga fler spelningar.

Falsk andedräkt gjorde en bejublad ungdomsgårdsturné innan gruppen upplöstes 1979. Det hade varit en händelserik tid, och punken började stärka sitt grepp om Umeå. I min enrumslägenhet pågick en ständig aktivitet, med klippning eller rakning av de nyrekryterade punkarna, håltagning i öron. Jag minns att någon hade stulit en biblioteksbok med gamla nazistförbrytare  som dömts i Nurnberg. Bilderna gjorde vi märken av.  På nätterna började det klottras ute på stan med sprayfärg.  Arme´n höll på att ta form. I min vision var vi snart 500 punks på gatorna i Umeå redo att göra uppror som man gjort i Brixton.

Putte Björkman (R.I.P) har fått sig en välbehövlig makeover, både klippning och hårfärgning i Sid Vicious – anda.

Fortsättning följer…

Ps. Om någon har bilder från den här tiden får ni gärna kontakt med mig.