”Sköt den här blomman eller dö, ditt välmående kommer i fortsättningen att var avhängigt hur den här växten mår. ” Någonting teatraliskt i den stilen sa Ubbe till mig och satte med en smäll ödesträdet på glasbordet där vi brukade spela schack.
Sedan tände han förmodligen en Glenn och korkade upp en medhavd Mahvrodaphne. På den tiden röktes det fritt i alla rum i lägenheten och ett askfat stod säkert redan framme. Så fruktansvärt osunt kan man tycka idag, men får inte glömma att perceptionen var annorlunda då, vid min tjugotredje födelsedag. Det var ju bara tre fyra år efter att man hade haft Kir som favoritdryck.
Ubbe var gitarrist i Spiegel, en mycket duktig sådan, med Jimmy Page, Keith, Robert Fripp och John Lennon som främsta förebilder. Det tidiga hippiesjuttiotalet levde starkt i Urbans väsen: långt hår, vita utsvängda tighta jeans och jacka mitt i vintern, ringar sjalar och tingeltangel. Punken hade han aldrig anammat alls.
En sak som förenade Urban och mig var att båda hade gröna fingrar. Det här var hans utmaning till mig. Att ta hand om ett ödesträd. Några månader tidigare hade han gett ett likadant träd till Greg, en annan musiker i vår bekantskapskrets. Denne hade försvunnit spårlöst. I hans tomma lägenhet hade man hittat ett litet förtvinat och dött ödesträd. Inte bara de som trodde på på ödesträdens kraft att styra människors liv var utom sig av oro.
Ändå behövdes det inte mycket betänksamhet för att jag skulle anta utmaningen. Jag var tanklös och våghalsig på den tiden.
Men försynen har varit med mig, ödesträdet har följt mig i tjugotre år. Tidvis har det bytt adress då jag under perioder har bott någon annansstans, i Norrtälje, på Öland eller Fårö. Ödesträdet har alltid verkat må sämre och bättre i perioder, och det har verkligen varit i samklang med hur jag själv har mått. Genom åren har en del personer velat ha skott av trädet från mig, men jag kan bara dra mig till minnes att jag en gång har godtagit en person. det är Evianne, min före dettas mamma. Det krävs sin vårdnadshavare för att klara av ett sådant här klängerträd, och Evianne har till och med varit mer framgångsrik än mig. Hon har fått trädet att blomma varje år.
Just nu borde jag klippa ner trädet.
På hösten är det alltid kalt som bilden nedan illustrerar. På våren kan man knappt se ampeln den hänger i för alla gröna blad – och ibland – blommor.
du verkar ha gröna händer, det är bara att gratulera. Själv har jag två blommor hemma som jag fått av Magnus syster och de verkar sköta sig själv. Jag vattnade dock dem igår och det var första gången de fick vatten sen jag tog hand om dem. Kanska jag ska gå i ”blomsterskola” hos dig!