1985 hade jag börjat studera vid Jakobsbergs skrivarskola. Mitt mål var att följa i Ulf Lundells fotspår och bli både författare och rockpoet. Jag hade fått några noveller och dikter publicerade och hade satt igång med ett romanprojekt, som när jag idag läser det, inser hur oerhört influerad jag är av Stig Larsson. Inte deckar-Stieg, utan poeten Stig Larsson, som just hade kommit ut med romanen Nyår, som var en slags stilistisk bibel. Nyår håller än idag och har tryckts i många upplagor trots att det är ganska smal litteratur.
Putte, San Sebastian 1985
Putte och jag gjorde under denna period ett genombrott i sökandet efter musiker. Genom kontakter fick vi tag i en gammal punkare från Hjo, Zäta Zettergren på bas. Vi började repa i en lokal på St: Paulsgatan, och hade
några olika trummisar, bla annat Ove från President Gas, och Lasse Öhman från Arvidsjaur. Dagen efter Palmemordet flyttade vi in i Norra Latins lokaler. Under den här tiden gjorde vi en replokalsdemo med låtarna ”Play with fire” och ”Kring din hals”. Under sommare 1986 flyttade vi in på Fryshuset på Söder, Totte från Skogskyrkogården kom med. 
Zäta på Tre Backer 1987. Såhär säger han om denna spelning,
/…spelningen var på Tre Backar i början av 1987. Ljudteknikerna (som just då även höll på att spela in en demo med oss) var på en LSD-tripp och roade sig med att förse sången med ett galet spaceko halva tiden…/
Efter ett tag började vi fundera på att ha en organist och tog då in Urban Wikström, en gammal Umeåmusiker. Urban köpte aldrig någon synt, som han lovade, och inte heller någon gitarr eller förstärkare, utan såg hela tiden till att låna Puttes. Så Spiegel blev en grupp med två leadgitarrister, vilket var en del av bandets dynamik och spänning.
Det gick oftast till så att jag, ibland Putte, kom med råmaterial och texter till låtarna och tillsammans formade vi dem timme ut och in nere i replokalen tills de var klara att framföra för publik. Senare kom också Ubbe och Tottes musikaliska ideer in i låtmaterialet. ”Stalins son” och ”Långa röda led” var ett samarbete mellan Tor och Urban och mig. Det vilar ett starkt romantiskt skimmer över de här åren, som Putte och jag har utnämnt till ”de bästa hittills”. Allting var ännu möjligt. Låtarna kom utan ansträngning, inspirationen flödade, och varje kväll på Ritz och Söderhallen stiftade vi nya intressanta bekantskaper, och såg dessutom väldigt mycket bra musik.
Våra musikaliska influenser pekade åt olika håll, men gemensamt för Putte, Ubbe och mig var en vurm för 70-talets Rolling Stones, Led Zeppelin mfl, något som inte märks nämnvärt i musiken.
Ubbe, Rockborgen, Borås
Spiegel nådde som jag tidigare nämnt aldrig till Ritz stora scen, som väl idag skulle kunna tänkas motsvara Debaser Medis. Tre Backar, Kaos, Hard Rock Café och andra klubbar, festivaler, aktivitetshus, fester blev våra spelforum, mestadels i Stockholm. Men vi var också ute på en mindre turné till Vänersborg och Borås som förband åt Camouflage, ett kontrakterat band. Vid ett annat tillfälle spelade vi i Nyköping och hotades med stryk av motorburen ungdom och knarkare.
Basisterna avlöste varandra, och under de dryga tre år vi existerade hade vi inte mindre än tre basgitarrister, först Zäta Zettergren, därefter Ante Nilsson, och till sist Thomas Lilja. 
Gruppen började dö då Putte Björkman lämnade Spiegel i missnöje med att vi spelade för soft musik med för krångliga texter. Han startade senare Mike 17, ihop med Totte.
Ett konstverk av Ubbe, som faktiskt hade talang
Totte, Black Horse In på Bondegatan.
BHI var vårt stamhak. Vi träffades här innan vi skulle gå till Frysen eller ner mot Medborgarplatsen och Ritz. En gång beställde Putte, Totte och några till en flaska Tirnave. Pengarna var slut och de hade skramlat ihop sina sista mynt för att få sig ett varsit glas. Det visade sig dock att Tirnave-flaskan innehöll ren sprit, och på krita fick de nu beställa in Fanta och Cola som de blandade ”Tirnaven” med, till barägarnas förvåning. 
Herr Tenderbeat, var vår sista basist.
Jag, i Puttes kök på Tomtebogatan, 1985. Här utspelades många jam-sessioner. Putte riggade upp med sin gitarrförstärkare och spelade elgitarr och jag körde på hans Ovationkopia. Inte sällan hade vi publik i köket.
Nu såhär i efterhand kan man inte neka till att det är väldigt mycket punk över Spiegel, något som förmodligen var ganska ofrivilligt. Tycker mig också kunna spåra en rejäl dos depprock.
Lyssna själva till Zigienarblod, Hosianna, Gjort vad han kan, Middlesbourough genom att följa länken:
http://www.myspace.com/tomascarneheim
PS. Stort tack till Zäta för att du hjälpte mig med faktakorrigeringen av detta inlägg.
Var fann du den bilden på basisten? Minns den där röda skjortan, som var ganska Hanoi Rocks influerad:) Glöm inte att Spiegel även spelade på Hard Rock Cafe i Sthlm. Kanske vår bästa spelning? Tillägger att Spiegel fanns hela 1988 också. Dock utan Putte. Ubbe var ensam gitarrist sista tiden och vi gjorde en spelning på gamla Konstfack, som var klart mystisk. //den sista basisten
Jo, jag fann bilden i ett lite udda fotoalbum, en bra bild av den unge Herr. Tenderbeat, tycker jag :_D Jo, jag minns spelningen på konstfack, och efterfesten då jag introducerades i en konstinstallation. Mycket mystiskt var det, men kul. TAck för att du påminde om Hardrock också, det hade jag faktiskt glömt.
Jämför man Spiegel med Kents debut skiva från 94 så kan man ångra att inte alla i bandet ville lika mycket. Spiegel höll ju på när Imperiet var som störst och hade med lite mer vilja kunnat få ett kontrakt. Skillnaden mellan band som lyckas (Kent) och ett band som Spiegel som var minst lika bra och bättre musiker, är att Kent hade 4 medlemmar som ville exakt lika mycket ifråga om skivkontrakt. I Spiegel kände jag mig rätt ensam om att drömma om en framgång. En annan skillnad är ju givetvis Eskilstuna kontra storstan. Kent kämpade för att komma ifrån småstaden och visste att bandet var sista chansen. Spiegel lät tyvärr kroglivet ta över och det krävs minst 3 medlemmar som drar åt skivkontraktet med samma energi. Men det var en kul tid så länge det varade. Återförening på din 40årsdag var skoj. Thomas Lilja den sista basisten
Tenderbeat. Jag är glad att du skriver att man måste vara i vart fall tre som vill bli stjärnor om man ska lyckas. Du och jag var de som inte tyckte att krogen var det viktigaste ;-D
Jag tycker visst att dina inlägg är intressanta!! Keep on! Men du kanske ska varva dom med vardagsanekdoter, vardagsirritationer/provikationer så att det inte bara blir fakta!Jag tror på en balans mellan nutidsrelaterade inlägg och gamla inlägg!KRAM
Tycker att både Herr Bloggare och Mr. Tenderbeat får kamma sig lite ang. ambitionsnivån och intresset för krogen.Kent som jag delvis känner och delade replokal med en tid var inga lantisar där alla drog åt samma håll. Första gitarristen hoppade av relativt snabbt, och de gjorde en ganska kass debutplatta i Koppom som riktade sig till tonårspublik mer än Spiegel. Att de skulle vara dåliga musiker är ju inte så intressant – de spelar i sitt eget universum och Sami håller jag för en av Sveriges bästa gitarrister, vår tids Puders.Både Tenderbeat och undertecknad har ju visat en ganska stor ambition i andra projekt. På krogen var vi alla lika skyldiga:)Däremot vet jag inte om alla var lika intresserade av musik som att bli rockstjärnor… /BP
Ja BP, visst drog krogen lika mycket för mig och herr bloggare. Erkännes. Vad jag menade var att det saknades ambitioner för ett kontrakt och att det var synd, man vet inte hur det hade kunnat gå. Under alla krogrundor så minns jag inte en enda gång som vi snackade om ett skivbolag. Men men, historia nu. Ang. Kent så var dom kassa musiker i början, där var Spiegel ett strå vassare. Men dom tog sig, speciellt Sami, blev bra musiker och nordens största rockband. Sensmoralen är: Spiegel borde fått ett bättre öde:) T L den sista basisten