Inga krav från omvärlden.
Vi är uppe till Märta börjar bli trött vid tretiden om nätterna.Tv:n har gått varm hela kvällen och man kan reklaminslagen utantill.
Sedan vaknar vi i omgångar och äter frukost vid ett på dagen. Då är solen på väg ner. Varje kväll säger vi: ”Imorgon måste vi få något gjort!” Men i realititen såsar vi runt i pyjamas fram till läggdags. Telefonerna är tysta. Det känns ungefär som att ha gått i ett välbehövligt ide. Jag håller inte ens på nämnvärt mycket med datorn och antar att det ser ut så för de flesta under storhelger.
Besökarantalet på min blogg har varit sämre än någonsin, så jag läser för närvarande en bok som en kompis gav mig och sa att jag bara ”måste läsa”, The Dirt om Mötley Crüe, ett band jag inte ens gillade. Det är en orgie i ”rock’n roll liv”. Det som förbryllar mig är att personerna i skildringen lider sån enorm brist på samvetskval, empati, etik och humanism, de är en slags psykopater, med sjukdomen ADHD eller DAMP. Men boken är spännande då det är ett stycke amerikansk rockhistoria som omfattar 80-talet. Här kan man tex läsa om hur det gick till då Razzle, Hanoi Rocks trummis, förolyckades då han var ute och provåkte Vince Neals, sångaren i Motley Crues, nya bil.
Jag har ju hört Mötley Crüe flera gånger i mitt liv, men bara i förbifarten och då avfärdat gruppen som skräp. Nu var jag tvungen att friska upp minnet lite och skapa mig en bild av hur de såg ut och var på scen, och det överensstämde med mina förväntnngar. Brudar, snabba bilar och boogie-rock i sminkpopsfodral.Jag hittade den här videon med deras minst dåliga låt:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=2zHNcSwx71w&hl=sv&fs=1&w=425&h=344]
Mötley Crue är ett riktigt skitband – såg en livegrej en gång på TV och de kan verkligen inte spela, har en larvig LA-stajl och verkar mer än lovligt dumma i skallen. Synd att du plockade bort ordet ADHD-satanister. Tyckte det var ett fint begrepp. /BP
Instämmer. Jag fick The dirt i 40årspresent. Och läste den och ja, de har liksom inga som helst skrupler för all misär de åsamkade andra, typ Hanoi rocks som la av efter dödsfallet, managers, flickvänner, etc. Jag letade sen upp den bästa skivan Dr Feelgood från 1989, då de enligt boken tvingades vara nyktra hela inspelningen av skivbolaget och producenten Bob Rock. Så den skivan är ett bevis på skillnaden mellan fylleinspelningar och nykterhet:) Och låten du valde stämmer på pricken. Kickstart my heart är den bästa, och Nikki Sixx hävdar i boken om den handlar om hans överdos när han var död 1 minut och behövde en ”Kickstart my heart”. Ja ljuva 1980-tal…
Jo, ingen av dem verkar väl ha något speciellt djup, jag tog bort begreppet satanister eftersom det bara var Nikki Sixx som verkade vara en utövande sådan. ADHD hade de nog allihop 😀
Så trött på all denna rockmytologi! Det sups, knarkas, knullas och uppföres som småungar. Nykter eller inte, det finns något som kallas musik också. /BP
Minns också någon slags dokusåpa där trummisen – Tommy Lee – skulle genomgå en termin på amerikanskt gymnasium. Eftersom han var så efterbliven. Då skulle han gå i skolans stora avslutningsbal/baseballfest (Oh So America!) och spela virveltrumma tillsammans med andra elever. Tommy Lee kunde inte ens spela en virvel – och ännu mindre hålla takten. Vilken trummis! /BPAng. Fylleinspelningar tycker jag att man ska vara försiktig med att tycka till. Tror inte Keith Richards, Shane McGowan eller varför inte herr Lundell har varit så nyktra på vissa av sina bästa alster. Det är inget försvar, men dock ett konstaterande.
Ja BP, du har rätt. Keith har väl aldrig varit nykter på en enda stones skiva:) Vad jag menade var nog mest Motley själva. Jag lyssnade snabbt igenom derasr produktion innan 1989 och det mest var skräp. Men Dr Feelgood 89 har åtminstone några hyfsade låtar och då var bandet nyktra hela inspelningen. Så i Motley crues fall var det betydande eftersom Dr Feelgood blev deras största framgång. Sen att de började supa, knarka igen, och sen aldrig kom tillbaka till den nivån bevisar ju att de inta fattade nånting:)
Det som blir så fånigt är när rockmyten ska levas före det finns någon bra eller hållbar musik bakom. Det blir så tomt – och därigenom patetiskt. Men Motley Crues publik verkar mest ha bestått av gymnasietjejer som blivit besatta av bandets utseenden och maxade kläder, så det var förmodligen inte värre än David Cassidyfebern som graserade under de första fem åren på sjuttiotalet, då en helt ointressant musik med ett ett docksött pojkansikte gjorde succe världen över.
Fast förlåt förresten. Cassidy var långt mycket bättre…Det var bara min åsikt då.http://www.youtube.com/watch?v=zIy1rOb8EYU