Tatueringar

Det blir allt vanligare att folk tatuerar sig, många unga, men också medelålders.
Igår var jag på restaurang igen, jag var och träffade Stefan. Vi blev direkt lite undanskuffade till ett hörn av lokalen. Det satt ett stort sällskap som firade en födelsedag och de tog upp fem sex bord mitt i restaurangen. Männen var klädda i vad som förmodligen var deras finaste kläder, vilket innebar kostym, skjorta och slips. Kvinnorna bar förstås klänningar. Det var ett stiligt sällskap, på något sätt fick jag en känsla av att de var golfare, dykare och vattenskidåkare, inga fattiglappar. Jag tänkte speciellt på en av kvinnorna, hon var någonsatans mellan 30 och 40, som kom fram till bordet och kramade om födelsedagsbarnet, en vit man i femtio + åldern. Kvinnan hade höga kindben, såg lite indiansk ut, men klassiskt snygg och pageklippt. Till utseendet hade hon fått mycket gratis. Men det som förvånade mig, ja, fick mig att rycka till var när jag såg att hon var tatuerad över hela armarna, ja helt fullklottrad ner till handlederna på ett sätt som tidigare bara kåkfarare och sjöbusar kunde vara.

Stefan tyckte också att det såg fult ut, men han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Sådär är det nuförtiden.

Jag är själv tatuerad, skaffade en liten ros på axeln hos Tatoo-Ole i Köpenhamn när jag var arton. Den tatueringen var snygg i ungefär fem år, sedan blev den oformlig, suddig och blek. När jag var närmare fyrtio gick jag till en tatuerare och frågade vad jag kunde göra med den, gick den att fylla i?

Svaret var nej, konturerna hade flutit ut för mycket, däremot trodde han att han skulle kunna integrera den i en större tatuering. Jag valde ut en ny klassisk sjömansros och bokade en tid och sedan tatuerade jag över den ett par dagar senare. Vad jag hade glömt var att beroendet efter fler tatueringar genast aktiverades och jag började drömma om att tatuera mer. Jag ville att hela armen skulle vara täckt av en sammanhängande roshäck. Min princip har alltid varit att inte ha mer än en tatuering, allt annat ser billigt ut, och jag har hittills hållt mig till en.

Om några år kommer det förmodligen bli modernt att ha ett skinn som inte är besudlat med tatueringar. Det kommer att vara status att vara mån om sin integritet och visa att man inte är som en vindflöjel för trender. Hur kommer alla som fullkomligt ha klottrat ner sig känna det? För mig är bara tanken på att ha en hel arm full av tatueringar kopplad till en känsla av att delvis vara begravd. Jag tänker på den ångest den här fulltatuerade kvinnan ska känna om hon plötsligt en dag ångrar sig och vill vara clean.

” Vafan, är du inte tatuerad är du ingen riktig man!”