The Leather Nun på Big Ben

Photo by / © micce 2009. Micce.rylander@miccerylanderbyra.se

I onsdags gick jag till Big Ben för att se Lädernunnan. Big Ben är en vanlig krog med en liten scen i källaren. Mina förväntningar var givetvis höga. Kul med en liten, intim klubbspelning, där man ser och hör bra och är en bland 100 åskådare. Det var länge sen.

Många av de medelålders ansiktena i publiken var avlägset bekanta från 80-talet. Hojkillar med blänkande Torshammare runt halsarna, sadofascistiskt renrakade huvuden och fulltatuerade över – och underarmar, som svingade stora stark och sexor vodka.

Mitt senaste merchandise-förvärv

Spelningen skulle enligt biljetten inledas klockan 22.00, men 22.30 var det ingenting som tydde på en snar början av konserten. Nya låtar i brokigt urval matade på i en strid ström genom PA-systemet. Volymen var så pass hög att det var omöjligt att föra ett samtal utan att direkt skrika in i varandras öron.

Klockan elva klev förbandet på, ett gäng småkillar i tolv trettonårsåldern utklädda i lösskägg och punkattribut, som om de skulle på maskerad. BP ropade i mitt öra att det var Jonas Almqvists sons band. Bandet inledde med The Leather Nun’s ”Primemover” på hög volym, och jag var tacksam att jag hade tagit med mig öronproppar. Jag har tinnitus sedan 2001 och är alltid noggrann med att skydda mig mot alltför höga ljudnivåer. Killarna var imponerande duktiga för att vara så unga. Som tur var (ni vet ju vad jag tycker om förband som företeelse) blev det bara en låt och strax därpå klev huvudattraktionerna på, The Leather Nun i ny tappning, där bara Jonas Almqvist är kvar av de ursprungliga medlemmarna.

Första låten blev ”Primemover”, med en helt annan tyngd. Men något var fel på ljudet, bara ett muller av bas och trummor nådde oss som stod på bänkar fyra meter från scenen. Efter låten provade man att höja gitarrljudet och sången, men det var ett fortsatt mycket dåligt ljud. Låt efter låt. Almqvist var dock på ett strålande humör, och presenterade bandet, med bakgrund i grupper som Hardcore Superstar, Nationalteatern, Candelmass, Heat, och så hoppade en gammal bekant till mig upp, Niklas Rundquist, och var med i en låt på violin.
Jag började nu gå runt i lokalen för att finna en plats där ljudet var bättre, men det var stört omöjligt, överallt denna enorma basmatta, och jag gick därför innan en timme hade förflutit av konserten.
Niklas in action

Photo by / © micce 2009. Micce.rylander@miccerylanderbyra.se

Dagen efter ringde Micce, och han tyckte att konserten hade varit ”enormt bra” framme vid scenen. Han hade fått ta del av medhörningen, vilken naturligtvis hade varit perfekt. Micce är fotograf och hade tagit 800 bilder.
Kände själv att det väl var synd att jag hade gått därifrån, men jag stod inte ut i bullergrytan. Här kommer en video från kvällen efter den 21 maj.

Photo by / © micce 2009.
Micce.rylander@miccerylanderbyra.se

Photo by / © micce 2009.
Micce.rylander@miccerylanderbyra.se


[youtube https://www.youtube.com/watch?v=7VE8VWtV_OY&hl=sv&fs=1&w=425&h=344]