Tillbaka i Stockholm

Så var vi tillbaka efter sejouren i de norra delarna av Sverige. Det kändes som om vi hade varit borta från lägenheten i en månad: vattenlåset i badrummet hade dunstat och efterlämnat en skarp bdt – avloppslukt. Det låg en hög post innanför ytterdörren från olika myndigheter, institutioner och organisationer som vill ha våra pengar. Men också ett tackkort från min guddotter Elsa, som nyligen tagit studenten. Jag får numer väldigt sällan post med handskrivna kuvert.

Jag hade längtat hem lite mot slutet, att få återgå lite till normala vanor, sova i egen säng hemma, och inte vara hänvisad till andras hem. På Skånegatan var det folktomt, inga som helst problem att hitta en parkeringsplats just utanför porten. Tystnad i huset, inga uppbokade tider i tvättstugan. Tänk om det bara kunde bo några få familjer i den här fastigheten som rymmer trettio lägenheter, tänkte jag. En familj/hyresgäst på varje våningsplan kunde vara lagom. Varför kan inte Södermalm få bli en glesbyggd med max 5000 innevånare?

Något jag upptäckte när jag var uppe i Norrland var hur mycket jag fortfarande gillar Västerbotten. Det pågår ju en ganska stor utflyttning av folk (speciellt kvinnor) från glesbygden och då blir husen extremt billiga. Några av mina vänner däruppe har gett ynka 55 ooo kr för en villa från 1950-talet strax utanför Boliden. Eftersom de har arbeten som de kan försörja sig på att göra hemifrån har de knappt några levnadsomkostnader utöver mat och att värma upp huset. De har därför gått ner ordentlig i arbetstid och kan leva gott på att jobba några dagar i veckan.

Kyoman och jag tittar med förundran på någonting…

De visade mig andra hus i trakten som sålts obegripligt billigt. Vad sägs om det här femlägenhetshyreshuset vid Finnforsen (som är Skellefteå kommuns största vattenkraftverk)? Det gick för 24 000!!! på auktion för några veckor sedan.